Hemväg från jobbet. Tösorna är i tryggt förvar hos fammo och faffa och jag är ändå ombytt eftersom jag behövde få hem lite träningskläder och dessutom behövde ha lite kontorsfähiga kläder kvar på jobbet till imorgon. Kan därför inte motstå frestelsen att glida av vägen vid Sandsjöbackashell, ställa bilen och dra ut genom snurrgrinden en stund.

Rotig tallskog i solsken, först upp och sedan ned. Så bär stigen mig vidare söderut, ut på Maderna och upp mot drumlinen - den magiska Sandsjöbackadrumlinen. Eftermiddagstrafiken susar som en älv där nere men min stig löper ostört över höjden rakt in i det blå himmelriket på andra sidan. Och precis som hade jag korsat floden Styx glömmer jag tid och rum på andra sidan. Blå stigen förbi Iglekärr är uppslukande i all sin tekniska enkelhet. Alltför snart men ändå efter en förskräckande lång stund är jag ute på Grönabursvägen. Springer österut, nedför backen och så tillbaka på blå/gult spår.

Den här stigen har jag aldrig lyckats följa hela vägen, understundom är det fint spångad och välfårad naturstig men så plötsligt ränner den iväg upp på hällmaker, gör en tvär sväng och försvinner utan förvarning. Den arma löparen blir stående i förundran eller fortsätter möjligen rakt ut i ett avgrundsdjupt träsk. Eftersom jag inte gärna står still på mina löppass väljer jag det sistnämnda. Jag harvar på i allt sunkigare och sankigare terräng innan jag slutligen klättrar över ett taggtrådsstängsel omgivet av dy för att nå fram till den blå stigen igen. Branten tillbaka upp till drumlinen har aldrig känts så lätt.

God fart åter över bräckan på den fina fasta stigen och så den knappa kilometern genom Maderna, genom tallskogen och genom snurrgrinden tillbaka till bilen som lyckligen ännu väntar kvar där jag lämnade den. Nu hemåt till barn, sopkörarmissioner och en inlånad katt som är mer vild än tam.