Vaknar av att regnet smattrar mot sovrumsfönstret. Eller nej, förresten, det rinner mot sovrumsfönstret som om någon dragit i den stora spolknoppen någonstans där uppe. En underbar fuktmättad doft av sval sommar väller in när jag öppnar altandörren. Jag tvekar lite, känner efter, men kvar i kroppen finns inga sjukdomssymptom mer än lite halvsegt slem som dröjer sig kvar. Jag kryper i löparkläder, väljer fotvantar som skodon och sticker ut på kroken.

Jag håller tempot lågt genom djupa lerpölar och över tekniska stenbemängda stigar. Jag börjar med ett varv runt gruset och följer sedan den blå stigen medsols och det är bara underbart att äntligen få springa igen. Kring den yttre spången står svärdsliljorna tätt och i full blom. Vatten strömmar överallt men regnet har upphört nu. Jag fullföljer rundan och är hemma igen efter knappt en halvtimme, det får räcka som komigångpass. Blir det inga bakslag nu hinner jag med ett tungt brickpass under morgondagen innan det blir lite påtvingad helgvila med stundentfiranden och annat skoj.

Nästa vecka börjar monstermånaden. Leta efter den i bondepraktikan, ni!