I Norseman finns två sätt att slutföra tävlingen. Av säkerhetsskäl vill man inte ha triatlet-zombies uppe på berget när mörkret börjar sänka sig runt Gaustatoppen, så en cut-off för att påbörja de sista fem trailkilometrarna mot toppen är satt till halv nio på kvällen. Därefter får man fortfarande slutföra loppet - men då på en asfaltsslinga vid Gaustablikks högfjällshotell. Når man Gaustatoppen får man en svart t-shirt, annars är den vit. I år gick den sista tappra löparen i mål vid hotellet runt kvart i två på natten. Så dags sov jag själv, skam till sägandes, redan sött men där är vi inte ännu.

Bara resan upp till Eidfjord är värd att göra som en semestertur i sig. Det norska landskapet ger sig tillkänna på allvar när vi tar färjan över från Moss till Horten och bilresan upp mot Gaustablikk går på allt mindre och slingrigare bergsvägar. Efter en lång resa väntar övernattning i lägenhet vid Gaustablikk högfjällshotell. En ganska juste ehuru improviserad flygande Jacob till middag och ett eller ett par glas Amarone med ustikt över Gaustatoppen och det lokala djurlivet - bestående av fjällbjällrande får, snattrande änder med duniga ungar och en skrämmande tyst räv som smyger runt i grannskapet. På fredagen blir det rek av tävlingsbanan - vi kör baklänges, nedför Zombie hill till Austbygde och T2 och så över Imingfjell till Hardangervidda. Slutligen nedför den svindlande vackra Måbodalen till Eidfjord.

Det obligatoriska pre-racemötet börjar stillsamt med en tyst minut för de drabbade vid Utöya. Därefter drar ett par lokala gammeltjospelare några låtar på fiol och dragspel innan det blir filmvisning och lite mer normal pre-race-stämning. Det visar sig att nattens regnande har spolat ner en massa kallt smältvatten i det inre av Hardangerfjorden så temperaturen i Eidfjord har rasat från behagliga 17-18 grader till nära omöjligt kalla 11. Bara någon mil längre ut i fjorden håller dock vattnet samma behagliga temperatur som tidigare, påstår man, och tävlingsledningen har hittat en alternativ T1 på Ringöy camping, 20 km västerut. Som tävlingsledningen så elegant framställer det - nu får vi förmånen att få två mils mjuk uppvärmning på cykelbenet innan vi attackerar stigningarna upp till vidda. Efter mötet checkar vi in i den pyttelilla stugan i övre Eidfjord. Eftersom det bara ryms två sängar sover Ms J alldeles frivilligt i bilen - natten är ändå så kort så att jaga reda på något alternativboende känns en smula överflödigt. Innan dagen avslutas hinner jag med ett kort testpass uppför Måbodalen. Imponerande bergsmassiv kantar vägen men cykeln och jag klättrar beredvilligt uppför 7%-backarna och jag känner mest lugn tillförsikt med blott små inslag av bävan inför morgondagen. Nu har jag förberett mig på det bästa sätt jag kan - nu är det bara att åka! Pastaladdning i stugan och så nattinatti.

Kvart över två om natten ramlar vi ur sängarna, supportteamet och jag. Några timmars sömn har jag ändå lyckats skrapa ihop och efter en kopp kaffe och ett tilltvingat toabesök rullar vi bort mot Brimnes, en mil öster om Eidfjord. Det är där vi ska borda färjan. Full aktivitet vid färjeläget och snart lägger vi ut från kajen. Det här är en helt surrealistisk upplevelse - på båten, en helt vanlig liten färja för bilar och ett par hundra passagerare finns nu 250 våtdräktsklädda människor som mitt i natten sitter i de slitna skinnmöblerna och pratar upplägg och smörjer in sig med sälfett och vaselin. Jag sätter mig i ett hörn på bildäck, käkar ett par medhavda mackor och sjunker in i något slags stilla laddande inför den stundande strapatsen. Någon timme senare öppnas bogporten på bildäck och en efter en hoppar vi alla alldeles frivilligt ner i det svarta fjordvattnet.

Jag simmar någon minut bort mot startlinjen som konstruerats av ett dussin kajaker, sedan vänder jag mig om och betraktar det märkliga skådespelet på håll. Som en gigantisk kull pingvinungar som lämnar boet för första gången - fast de här pingvinerna har knallgröna badmössor och boet är ett varmgult upplyst bildäck i en annars ganska blågrå fjordgryning. Molnen sveper tunga in över Hardangerfjorden och skyar klär in bergssidorna omkring oss. Det är en mäktig upplevelse att guppa runt i vattnet här ute, långt från land. Bara simningen fram till startlinjen är lång och efter vad som känns som en evighet stannar jag upp och tittar noggrannare framåt - mina simglasögon läcker och krånglar lite så jag får tömma dem och dona lite för att få bra sikt. Och jodå, kajakerna är allt där framme - fortfarande en bit kvar. En kille strax intill undrar rent av om inte starten redan har gått men jag lugnar honom på den punkten. Framme vid kajakerna lägger jag mig på rygg, blundar och slappnar av för en minut. Tystnad och frid mitt i ett kaotiskt ögonblick. Jag vänder mig mot startlinjen och gör mig redo och så ekar äntligen fartygshornet mellan bergväggarna - det kan inte längre råda något tvivel om att starten har gått.

Startfältet sprids snabbt ut i sidled såväl som djupled och det är bara vid enstaka tillfällen som jag stöter på andra simmare. In mot land ser jag ett flertal simmare som ändå verkar röra sig i samma riktning som jag men jag verkar hålla en linje längre ut än huvuddelen av fältet. Från bildäck var det helt oproblematiskt att se den intensivt blixtrande ljussignalen från båten vid vändningen vi ska göra - simbanan är som ett spegelvänt J med kanske två och en halv kilometers simning västerut mitt i fjorden och in mot en udde, sedan tillbaka ungefär halva vägen till T1 vid campingen. Nere i vattnet är det lurigt att se blixtskenet vid den avlägsna vändningen, simglasögonen immar, läcker och trilskas lite fortfarande och jag måste lyfta mig en bit ovan vattenlinjen för att hitta riktningen. Istället tar jag sikte på en udde som ligger bakom signalen - och som är lättare att hålla reda på. Men vattnet är tämligen lugnt och jag matar ut långa, trygga och bra simtag och håller linjen utan egentliga problem. Och varje gång jag vrider upp huvudet åt vänster för att andas ser jag molnen bilda vackra formationer kring de mäktiga klippbranter som markerar Hardangerfjordens södra strand. När jag andas till höger ser jag ibland den norra änden av fjorden men mest av allt är det bara vatten och vita dimmoln.

Vattentemperaturen är riktigt behaglig och vattnet är hyfsat lugnt även om det nästan alltid blir lite vågskvalp när man kommer en bit ut. Men det är galet långt till vändpunkten - jag har nästan inga referenser i min närhet förutom en eller annan simmare och understundom en kajak. Vädret skiftar fort, det börjar hällregna ute på vattnet och tunna dimslöjor täcker delar av mina riktmärken framöver. Det är ensamt att vara en kilometer från land och vara bekymrad för vad som händer om sikten skulle bli så dålig att jag inte längre kan se vart jag är på väg. Litenheten som människa är en påtaglig upplevelse här ute men jag känner mig ändå trygg i min simning och jobbar på bra. Lyckligtvis blir inte sikten sämre utan regnet avtar istället igen, dimmorna skingras snarare än blir tätare och till slut börjar jag faktiskt kunna se att jag närmar mig det där elusiva blixtskenet.

Efter rundningen kommer vi närmare land tillbaka mot Ringöy camping och simningen blir än mer hemtam - öppetvattensimning längs en klippig kustlinje har jag nött hemma och även om Ramsvåls klippor snarare är tio än tusen meter höga är simningen densamma. Eftersom jag hade läst att vi skulle ha motström på tillbakavägen väljer jag medvetet en linje som verkligen följer strandlinjen. Den går i en liten båge med Ringöy på en udde och det gör min simväg längre - i gengäld slipper jag en del av det vågskvalp som börjat dyka upp längre ut. Det känns som om jag kommer bakvägen in mot T1, jag går nästan på grund bland musslor och stora stenar när jag ska runda udden vid uppstigningsplatsen men så kommer jag rätt, får hjälp av en välkomnande hand upp på den blå mattan och springer sedan genom ett hav av supportmänniskor som släpper fram mig i rätt riktning. Det känns som om jag har simmat en evighet men är det så här mycket folk kvar så kan jag ju inte vara sist i alla fall - för att undvika totalt kaos få varje deltagare bara ha en person i transitionsområdet. Någonstans i vimlet finns Hustrun som tar tag i mig och springer med mig till cykeln som supportteamet riggat medan jag roat mig med bilfärjor och fjordsimmande. Jag tar det ganska lugnt och plockar av våtdräkt och på med bandana, handskar, armvärmare, glasögon, strumpor och skor. Som en klok norrman på båten sade - det är ikke transisjonerna det kommer an på idag. Eller så är det det - men på ett helt annat sätt.

Analyserar jag simningen kan jag konstatera att jag än en gång simmat riktigt bra. Tiden är blygsamma 1:22:13 men placeringen 50/254 är riktigt bra med tanke på motståndet. Möjligen var banan lång, eller så var det motström - hur som helt verkar de flesta vara överens om att det var tufft ute i fjorden. Själv hade jag förvisso moment av oro men den övervägande känslan var att det här var en svårt rolig simutmaning - och med gott om energi i kroppen kan jag ta mig an den långa cykelsträcka som väntar.