Himlen är grå och jag är inbäddad i ett laddat ehuru glatt tjejgäng när den grå springaren angör Sjöviks IP, ett bakvatten pittoreskt beläget mellan Lerum och Alingsås. Start- och målområdet på idrottsplatsen är välstrukturerat, från den millimeterjusterade parkeringen på grusplanen till sekretariatet som är snabba med resultatlistorna och dessutom säljer såväl kaffe som hamburgare.

Starten går från mittlinjen på fotbollsplanen och så är vi iväg. Några svängar runt idrottsplatsen, över Gråbovägen och in i skogen på andra sidan. Första halvmilen av loppet går visserligen i fina skogsmiljöer men underlaget är ganska plan och rak grusväg, lite som åttan i Skatås. Det gör dock att startfältet hinner dras ut ordentligt innan de riktiga terrängavsnitten börjar och gör att banan klarar att svälja de mer än trehundra anmälda till dagens äventyr.

Jag tillåter mig att trycka på ganska bra i början, som genomkörare inför ett eventuellt Lidingölopp kan det få blöda lite idag tänker jag mig. Det är kanske inte ett optimalt upplägg men jag behöver lite fartkontakt. Jag hittar en tuff men hanterbar intensitetsnivå på grusvägen och plockar en eller annan löpare som öppnat ännu hårdare. De första kilometerskyltarna glider förbi, underlaget är vått, löst och lite sugande och jag misstänker att det inte går fullt så fort som det känns. Jag springer utan klocka men skulle ändå gissa att de första fem kilometerna avverkas på knappa tjugo minuter.

Efter sex kilometer passerar vi den första vätskekontrollen av tre och lämnar vägarna till förmån för en stig, som sakta men säkert börjar bära av upp mot banans signaturbacke - Klövsjöloft. Lokalpatrioterna kallar den 'väggen' och det kanske kan tyckas en lite ambitiös benämning men stigningen som börjar som en slakmota blir allt brantare och slutar som en slingrande serpentin upp genom skogen till toppen av berget. Eftersom jag går så sakta i motlut försöker jag hålla mig springande, men fastnar snart i en orm av promenerande löpare som bryter rytmen. Jag kan inte göra annat än gå den sista biten jag med. Snart nog är vi uppe, för formens skull unnar jag mig en mugg vatten som arrangörerna asat upp hit åt oss, kastar en snabb blick på den milsvida utsikten över skogar och sjöar och ger mig av vidare igen.

Nedförslöpningen från Klövsjöloft är en smula halsbrytande med hala rötter och lera men det planar ganska snabbt ut och blir mer löpvänligt. Underlaget växlar snabbt mellan stig, lera och korta partier skogsbilväg. Jag tappar på omgivande löpare på de plana och snabba gruspartierna men är snabb inne i skogen. Omgivningarna är vackra, träd och undervegetation är väl utfärgade av regnet och vi passerar kärr och surdrag i hög fart. Spängerna är nätade och mestadels i gott skick men det myckna regnandet har gjort dem lite korta här och var. Och på sina ställen studsar de oroväckande när man springer på dem.

Vid tolv kilometer passerar vi banans vackraste parti - som ett Munkastigen i miniatyr springer vi på en fast och rak stig mellan granar som är knallgröna av mossa, den är insprängd på skrå i en ås och det är så andlöst vackert att jag tappar fokus på löpningen för en stund. Så blir underlaget mer tekniskt igen och kilometern mellan tretton och fjorton kilometer är i hård konkurrens en av de tuffare på banan med blöta stenar, lerhål och krångliga nedförslöpningar. Jag trampar fel i en vattenström och står på öronen lite lätt men är uppe och vidare direkt. Börjar vara lite seg i benen nu och det är tufft att hålla steget rappt nog för att springa snabbt på tekniskt underlag.

Knappa femton kilometer löpta och vi lämnar stigarna bakom oss. De sista tre kilometerna går nästan uteslutande på väg och nu är det bara att löda på för allt vad tygen håller. Jag har en orange rygg dryga hundra meter framför mig och jag tycker han ser trött ut så jag bestämmer mig för att det bör vara möjligt att gå ikapp. Jag är ganska mör jag med efter den ohemult hårda öppningsfarten men är stark uppför och jag vet att sista femhundra erbjuder en bra spurtbacke. Meter för meter knaprar jag på försprånget men det är långt fram. Över Gråbovägen igen och nedför över ett fält, nu blir det åter en liten bit stiglöpning, en skarp vänster och så uppför mot upploppet. Den orangea ryggen har kommit närmare och jag tar in ännu mer i uppförslöpningen men det räcker ändå inte. I mål som förtioetta på 1:22:16. Klart nöjd även om jag hade gissat att det skulle gå att springa lite snabbare på den här banan. Inte idag dock.

Unnar mig en arrangörsburgare, drar på mig överdraget och lägger mig på picknickfilten och vilar och hejar in damsällskapet. Som går i mål med den äran och flaggan i topp de med. En klart lyckosam löpdag.