Tävlingsdagen börjar tidigt, frukost strax innan halv fem. Det har börjat gry, det fläktar lite från havet men himlen är klar. Det här kan bli en fin dag. Vi pysslar på oss race-kiten och lämnar bagaget på den härför avsedda båten, det är dags för start. Masterstart på Sandön, en fyrhjuling som visar vägen. Tyvärr visar den fel väg så vi får en liten extrasväng på ett par hundra meter. Dock lätt löpning nedför på ett brett elljusspår genom en gles tallskog där den nymorgnade solen skimrar på trädstammarna. Kontrasten mot stranden är skarp, vinden och vågorna och en helikopter som hänger lågt och filmar igången är en helt annan upplevelse än den rödrosiga morgonjogg vi just var ute på.

Jag har på senare tid helt undantagslöst känt mig stark i öppet vatten, ju tuffare omständigheter desto bättre resultat har känslan varit. Idag ska det bli en realitycheck på den känslan, visar det sig. Den första simningen är dagens längsta, knappa 1700 meter från Sandön över till Vindalsö. Det är en rakt västlig kurs och vi går rätt in i en motvind om kanske 8 sekundmeter. Sjön är kort och krabb, stökiga vågor som bryter rytmen mycket påtagligt. Vi gnetar dock på och kravlar snart i land på andra sidan. Terrängen är bruten och lagom svårforcerad men nästa simsträcka är inte långt borta. En inte alltför lång simning över till Skarp-Runmarö. Jag kan bara konstatera att Peter och jag är mycket ojämnare i simdelen än jag hade väntat mig - han får vänta riktigt mycket medan jag jobbar hårt med att hitta något som åtminstone liknar flyt på håll. På Skarp-Runmarö är det fin och växlande trail; såväl skogsstig som en del stenhoppande längs stranden. Löpmässigt är det verkligen ingen södagsutflykt men det är mitt element och vi hittar ett bra flyt tämligen omgående.

Ytterligare en ganska kort simning senare är vi uppe på Runmarö - den första av tre lite längre löpsträckor. Vi kavlar ner våtdräkterna till midjan och kör på. Glädjande nog är det inte ren väglöpning här heller även om det mestadels är riktigt lättlöpt. Vi sveper in på den första riktiga energidepån i riktigt god fart, gör det vi ska och drar vidare. En vacker liten bro leder oss över till Storön som erbjuder fin stiglöpning i orörda och knotiga skogsmarker. Simningen över till Risselö är en dyig liten vikpassage med stilla vatten som omväxling - plötsligt går allt mycket lättare.

Munkö var utlovat som hell island med 1600 meter riktigt tuff terräng. Här stortrivs jag, det enda som får mig att bäva en smula är att vi nu närmar oss loppets stora simprövningar. Först en tusenmeterssimning till Käckskär. Sydlig riktning och sned motvind och motvåg. Jag kommer ur kurs mest hela tiden och får dessutom krampkänningar i hamstring. Klart obra. Jag har Peter som boj och riktmärke - hade vi hunnit träna mer ihop hade vi nog kunnat hitta ett effektivare sätt att tackla de långa simmen men nu är det som det är. Jag strular på, försöker pressa ner huvudet, rotera bra och glida på armtagen. Åkalla lugnet!

Ändå är vi snart uppe på Nämdö. Jag är lite knäckt över simningen och tycker dessutom magen känns lite kass. Och det bor en liten låsning i korsryggen på mig som håller tillbaka mig på den långa flacka gruslöpningen vi får oss till livs här. Loppets enda omväg är en avstickare ner till Nämdö solvik där ett rejält energistopp väntar. Jag ignorerar min knorrande mage - det är inte aktuellt att bonka på vätske- eller energibrist - och petar i mig lite kaffe, bulle och en varmkorv som variation till alla geler och redbullshots som erbjuds annars. Bävan inför loppets tuffaste simning, Mörtöklobb över till Kvinnholmen. Det är en öppen och utsatt simning och vi blåser tidigt ur kurs. De tilltänkta 1400 meterna blir raskt fler. Mot slutet börjar jag bli både kall och frustrerad och jag tänker nog mer på döden än på den egentligen rätt grymma naturupplevelsen. I en vid båge simmar vi in mot holmen och jag fattar unte förrän lånt senare att anledningen till att jag inte ser den lilla stroblampa man monterat på alla långa vattenpassager är att vi är så långt ur linjen.

Jag skakar och fryser ordentligt när vi kravlar upp. En till. Klarar jag en sådan simning till? Jag tvekar men tänker att vi får springa dit iallafall. Vi är långt ner i resultatlistan, 35:a någonstans, och jag känner mig låg och desillusionerad. Men löpningen på Bunsöarna är skönt lagom-stökig och efter en stund är värmen tillbaka i kroppen igen. När vi står och tittar på den kilometerlånga passagen över till Kymmendö och Ornö skiner solen vackert på klipporna och det ser inte hysteriskt långt ut. Bara över dit - sedan är det bara och undantagslöst korta simsträckor kvar. Det var väl fasen om det inte skulle gå. Dessutom är det rak motvind nu och därmed kan jag jobba på i lite mera lugn och ro utan att ständigt glida ur kurs. Ungefär halvvägs passerar vi dessutom ett riktmärke i form av skäret Lunsen, så jag kan se att vi faktiskt rör oss framåt. Det går trögt men det går och vi är inte fullt så nedkylda när vi klättrar upp på Getskär. Två korta vattenpassager och en bits rintigt fin stiglöpning på Kymmendö senare är vi uppe på Ornö.

Här väntar 17.5 kilometer ganska okomplicerad löpning. Våtdräkterna åker av helt och hållet, trots att vi klippt i både ben och ärmar är de för varma att springa i - dessutom hämmar de löpningen lite. För att fullt ut dra nytta av Peters löpstyrka kör vi Ornölöpningen med en elastisk cord mellan oss. Farten går upp riktigt skapligt och i takt med att Peter blir lite tröttare kommer jag in i flytet och draghjälpen behövs successivt allt mindre. Det känns bättre och bättre på den långa löpningen, även om de små fina stigarna efterhand får ge vika för väglöpning. Vi kommer ikapp och passerar lag efter lag - här börjar det kännas som att vi kan plocka en hel del placeringar. Det har vi gjort på de kortare öarna också men här hinner vi lägga undan mer tid innan det är dags att simma igen. Dessutom är de simningar som återstår så korta att vi inte hinner tappa så mycket tid på dem. Södra Ornö är stökigare igen, vi krånglar oss ut på en udde och ner till stranden där vi får plocka på våtdräkterna. För en gångs skull svalkande och skönt att simma igen - benen börjar allt vara lite möra nu.

Den verkliga slutforceringen inleds på Långbäling. Sista energidepån passeras - nu är det bara att ösa. Terrängen är knagglig och många lag går, här finns tid att tjäna. Peter pushar bra, skriker "Kom igen nu Robert, nu får du gräva djupare. Du orkar - det gör bara ont!". Jag kontrar med det klassiska Gunderopet "Häng i nu - du får vila sen" så det ekar mellan trädstammarna. Ett par korta småplask så tar vi oss över Mellankobbarna och Järnholmen. Inte ens 200 meter över till Utö där publik står och jublar, det är lite strömt i fåran och det går inte fort den här gången heller men vi kommer över och upp på Utö. Stridsrop och fighting face på - nu jädrar i havet är det öppna spjäll de sista tre kilometrarna in i mål. Vi passerar ett par tre lag precis vid uppgången och käkar in avstånd på ytterligare ett. Vi flyger förbi och efter en hel evighet är vi framme vid området kring värdshuset. En sista liten backmota upp till mål och vi korsar mållinjen som nittonde lag efter tolv timmar och åtta minuter.

Det blev inte topp tio som vi skissat lite på från början - hade jag simmat i paritet med det jag tycker att jag borde kunna hade vi varit där, nu stämde inget i vattnet och det urartade till en ren kamp för överlevnad. Men vilken resa och vilket äventyr! Mycket välarrangerat lopp, lättnavigerat och dessutom ett lyxigt och ombonat all-inclusive-concept före och efter loppet. Värt besväret, utan tvekan!