Katterna väcker mig några minuter innan klockan. Pysslar mig i ordning och kommer iväg i god tid. Det blåser och ruskar sig ute så jag hoppar skogsgenvägen idag - det är ändå gott om tid att springa omvägen över ringvägen. Mörkt och blåsigt framförallt, det knakar och lever i träden, kaniner och katters gulögda pannlampsreflexioner vid vägkanten. Den här stunden mellan natt och morgon är bara min, en kort sömnig jogg vikt åt stilla eftertanke. Och höststormar. Kroppen är mer eller mindre van vid att knärja igång såhär dags, även om stegen är aldrig så korta och lätta går de fyra kilometrarna till bussen i 5:30-tempo någonstans.

Faktum är att jag är så tidig idag att jag springer bussen till mötes ett par hållplatser. Jag släcker lampan och inväntar bussen nere vid centrum när jag observerar en längst inne i busskuren obekvämt inkilad individ, i djup sömn inne i sin huvjacka. Jag petar på honom hårt ett par gånger när bussen kommer - hade inte katterna väckt mig så duktigt hade jag aldrig hunnit hit för att väcka honom. Och vem vet då vad som hade kunnat hända. Bussen hade han missat iallafall.