Den som läste min blogg redan på Gutstav den femtes tid kanske minns att knäskummet varit uppe till diskussion en eller annan gång ( Här till exempel: http://www.mikrob.com/bpr/?p=249 ). Nu kan jag emellertid inte dra mig till minnes när jag senast sprang med rikligt skummande knän - det var bra länge sedan iallafall. Antingen beror det på att jag förflackats till något slags vackertväderlöpare eller så beror det på att jag är så hardcore att jag springer i kortbyxor i alla väder. Jag skulle gärna vilja tro det senare men misstänker att det har något drag av önsketänkande över sig.

Så är det onsdag kväll. En sällsport krånglig arbetsdag är till ändes - stilenligt avslutad med krånglande tåg och besvärlig elektronik. Surmulen lämnar jag Kungsbacka station i ett smattrande hällregn. Den hårda sydliga vinden hjälper inte heller upp löptempot - målet, hemma, ligger 16.2 km fågelvägen i exakt sydlig kurs från stationen. Dessutom är kroppen är trött och klagar över gårdagens tunga gympass. Det kommer sig av att jag nu går in i en grundträningsfas med huvudsakligen distanslöpning och tung styrketräning på menyn. En analys jag gjort på mig själv ger vid handen att jag är muskulärt stark på framsida ben, quads alltså, men ganska svag om baksidan. Det här beror förmodligen på att mitt löpsteg alltid har varit lite för sittande, med höften i låg position får låren lyfta benen rakt uppåt. Det funkar bra i terräng och om farten inte är för hög men vill jag bli snabbare behöver jag räta upp mig mer när jag springer. För att åstadkomma detta skulle jag helt enkelt kunna springa mycket och snabbt på plant underlag - då tvingas jag löpa mer upprätt och ha hamstring med i matchen. Och det ska jag också göra framåt våren - men det känns inte som en lämplig träningsstrategi såhär off-season, så istället spenderar jag lite tid på att bygga på själva styrkan. Djupa benböj adresserar de muskler jag vill åt på ett sällsynt effektivt sätt, har jag märkt.

Efter Rolfsån, som hotande vräker sig mot den lilla stenvalvsbron, kommer jag ut på de långa raksträckorna mot Fjärås station. Det hårda hällregnet var växlat över till ett tätt strilande duggregn som understundom erbjuder små byskyar av tätare och hårdare regndroppar. Vinden ligger stadigt på mellan fem och tio sekundmeters motvind. Det gula ljuset från shellmacken känns fastlimmad vid horisonten och jag lovar mig själv att om jag bara kommer dit får jag köpa fika. Jag har bara sprungit en knapp mil men det känns som en evighet och jag stapplar drypande våt in på macken och köper en froosh och lite smågodis. Växlar några ord med mannen bakom disken och känner mig märkligt styrkt av att han också tycker att det är skräpväder därute. Väljer att älska regnet och ger mig ut igen.

På Kviafälten börjar det skymma lite, jag har en pannlampa i ryggan men jag hinner hem innan den verkligen behövs bestämmer jag. Observerar nu att det skummar riktigt duktigt kring knälederna. Härligt - knäskum har jag som sagt inte sett på år och dar. Det ligger dock i sakens natur att det är lite för blött för att ta fram en genomsnittlig mobilkamera för att fotografera installationen och tyvärr har jag ingen vattentät kamera med idag. Ni får tro mig på mitt ord - det skummar bra. Vederkvickt av detta olösta fysikaliska vardagsmysterium orkar jag öka farten en liten aning och när jag svänger in mot Österbyn för den sista halvmilen hem minskar regnet i styrka för att sedan sluta helt.

Tjugotvå kilometers karaktärsdanande transportlöpning går mot sitt slut och när jag kliver över tröskeln där hemma har allt knäskum åter lösts upp. Mysteriet kan fortsätta gäcka.