Klockan närmar sig fyra, jag checkar ut skapligt tidigt från kontoret på Lindholmen idag och får komma ut i den blåsiga men lite småsoliga oktobereftermiddagen. Längs norra älvstranden springer jag i motvind mot det norra brofästet, ett par plana kilometrar får jag - sedan börjar det sakta gå uppför. Larmet från trafiken på Älvsborgsbron dränker jag i eget medhavt skrammel, husgudar som Thåstrom, Therapy och Ronnie James Dio ger en skönare ljudkuliss än lastbilar och personbilar i en evighetslång karavan. Men vyn från krönet är fin - staden kring älven sträcker sina huskroppar åt olika håll i oregelbunden utsträckning, i söder ser jag Guldhedens vattentorn inbäddat i de kuperade skogsmarker som är Slottsskogen och Änggårdsbergen. Dit ska jag - äntligen, jag har inte sprungit ett vettigt pass i Änggårdsbergen på över ett år. Upprörande.

Först rullar jag igenom några kvarter stadslöpning, ned från bron, förbi Mariaplan och in i Slottsskogen. Asfalten är täckt av gula löv och den nedförslutet från hoppbacken mot säldammen till känns slipprig och hal. Jag fortsätter förbi scoutmonumentet och så med lätta steg på bron över Dag Hammarsköldsleden. In i Botaniska genom den lilla sidogrinden vid bäckravinens utlopp. Förr - jag vet inte hur länge sedan det kan ha varit - strömmade bäcken fritt förbi Annedal ned mot älven längs det som idag är Linnégatan. Idag försvinner det för tillfället mäktigt brusande vattnet ner i en kulvert.

Löpningen härifrån går uppför längs vattenflödet, in i den mjuka grönskan. Asfalten ger vika för grus och sedan stigunderlag. Utspritt över ett par kilometer tar jag hundra höjdmeter, upp till utsiktspunkten och de öppna hedmarkerna. Så in i skogen igen - ner mot Trinde mosse blir stigen smalare och mer teknisk. Det är blött, till och med stigen uppepå Sandås är sank och lerig och vid en bäckpassage blir högerskon kvar i ett lerhål. Dojjorna är en hybridvariant som egentligen är bättre för asfaltslöpning - jag stannar och plockar på mig skon igen och fortsätter ner mot Eklanda; det är alldeles säkert höst nu. Oj vad jag har saknat att springa i Änggårdsbergen.