Vi är två som brukar gå på bussen vid min hållplats klockan halv sex på morgonen. Han cyklar dit, jag springer. Som regel kommer vi dit samtidigt från varsitt håll. Väntar, fryser, tyst i två minuter på att bussen ska dyka upp och sedan fortsätter vi våra liv. Förra veckan frågade han om jag springer långt. Jag svarade och så kom bussen.

Mörkerjoggen till bussen kommer i ett par olika konstellationer, typiskt är det inte fullt en halvmil med skogsstig, brusande hav och lite asfalt att passera. Idag har jag lite månsken som leker med de kraftigt mullrande vågorna vid Bråtaviken och jag glömmer snabbt att jag vaknade på sällsynt risigt humör efter att katterna åter behagat använda min mage som studsmatta mitt i natten.

Till Åsa centrum kommer jag med god marginal och jag lägger på en omväg om ett par hundra meter på slutet för att justera tajmingen. Så tröjbyte och den där väntan på bussen då. Min vän cyklisten dyker upp och jag hälsar igenkännande. Han tittar oroat på mig och jag inser att jag trampat över linjen; jag skulle bara nickat lite. Nu kommer han att gruva sig för att han behöver säga något till en total främling. Antagligen är han livrädd att bli inbjuden till mitt nästa stora släktkalas - med stor sannolikhet väljer han i detta nu mellan långtidssjukskrivning och att byta hållplats för morgonturen.

Svettiga löpare och kostympendlare är lika i ett avseende - vi förväntas hålla oss till de oskrivna reglerna. Övertramp kan få ödesdigra konsekvenser.