Jag kör tillfälligtvis bil till jobbet och sålunda rånad på mina korta men vederkvickande morgonpass är den bästa chansen att få någon vettig vardagsträning än en gång lunchpassen. Nästan som förr brottar jag mig ut genom dörren innan hungern blir övermäktig och joggar lätt västerut längs norra älvstranden. Jag springer utan klocka och helt på måfå i ett för mig tämligen obekant löpterritorium. Något slags guide har jag i spellistan som snurrar i öronen, en lista från början designad för intensiva intervaller men som även funkar för distanspass. Johnny Cash och Highwayman känns fin att lufsa längs Lundbyleden till. Och lite senare får jag hjälp av Prodigy och Voodoo people att trycka upp farten en liten aning.

Gråkallt och några snöflingor i luften men det är gott om bar asfalt att bespringa. Jag kan dock inte låta bli att utmana mig själv med en liten avstickare upp på Ramberget - och där är vägarna isigare och lite svårsprungna. Jag lämnar panoramavägen uppför och sticker in på en mysig och mindre halkig skogsstig som bär av uppför den med. Och till sist står jag där uppe med en helt fantastisk utsikt över Göteborg. Ingen vidare fart i kroppen just nu men all ryggsäckslöpning är mer eller mindre samma sak som backträning - så backstyrka har jag gott om. Jag borde antagligen passa på att köra mer fart såna här fria pass men jag skyller på att jag körde kortintervaller på band i förrgår och känner mig lite stiff efter några tunga set benböj under gårdagen - och håller mig till lätt distanstempo idag.

Resten av vägen blir rent av i lugnt nedjoggstempo. Jag växlar spår till en gammal Thåströmmix - den sträva och obändiga Släpp aldrig in dom verkar aldrig kunna sluta beröra mig, liksom den sköna tågremixen av Kärlek är för dom. Jag springer vidare, innesluten i min egen bubbla, bara interpunkterad av ytterligare ett kort stopp för rödljus när jag ska korsa leden igen - sedan är jag nästan tillbaka på kontoret igen. Precis över milen avverkad med lite marginal på den jämna timmen. Julgodis! Dusch! Lunch!