Redan första gången jag besökte Playitas tänkte jag att man borde kunna springa över bergen till fyren. Den lilla serpabacken och den raka asfaltsvägen som för dit genom Barranco del Roque är förvisso klart värdiga löpturer men bergen här har någon löpgud lagt dit för att man ska springa i dem. Så är det bara. Alltså letar jag mig ut på den knaggliga lilla slätten öster om las Playitas, hittar ett fyrhjulingsspår som leder upp mot den skarpt markerade kam som stupar ner i havet öster om byn och sträcker sig utåt fyren till, kanske fyra kilometer bort fågelvägen. Spåret leder mer rakt upp mot bergstopparna än den runda rutt i en torr flodfåra som jag kartrekat innan - tanken med den var att få en och en halv kilometers motlutslöpning upp till topparna som ligger på lite under trehundra meter. Det är alltså inga jätteberg men de är bitvis ganska taggiga, stilfullt formerade och med havet som kuliss blir det mycket vackert. Nu kommer jag mer rakt på, fyrhjulingsspåret slutar och istället för uppförslöpning vidtar en brant vandring längs en utlöpare på havssidan. Stenen är rutten och inte mycket att hålla i, lösa stenar på berget överallt så jag ser till att ha marginal mot de brantaste stupen. Stannar till, dricker vatten och beundrar utsikten - det här är grymt snyggt. Nedanför mig byn, längre bort resorten med den ständigt gröna golfbanan och i fonden bergen och stigarna över mot Gran Tarajal.

Uppe vid den låga topp som markerar västkanten på den långa kammen är topografin stökig med små toppar som sticker upp ur stenskravel och jag får passera över ett par höga rasbranter med hisnande utsikter innan jag till slut är på den flackare baksida jag hade siktat på att nå från första början. Bakom varje topp och varje hörn väntar en ny överraskning och det tar sin rundliga tid innan jag är uppe - det är svårare att orientera sig uppe på bergssidan än det kan tyckas på lite avstånd - men så småningom är jag ändå där jag vill vara och på skrå högt över den östvästliga dalgången kan jag åter börja springa lite, här och var på löst markerade stigar i de lavbemängda stenlandskapet men mestadels fritt och obanat, ständigt vidare uppåt i min egenvalda stigningstakt. Mitt på jämnar bergskammen ut sig och erbjuder en del riktigt tjusig topplöpning; jag har nu Barranco del Roque och asfaltsvägen långt ner till vänster och det knallblå havet ännu längre ned till höger, det är glupande brant och långt dit ned. En bit framför mig men också hundra höjdmeter under mig ser jag nu fyrens stora vita byggnad.

Så går det nedåt igen. Jag hoppar från ett par avsatser men mestadels är det bara brant stig och stenskravel nedåt till den lilla kam som går parallellt men lite över bilvägens sista långa serpentinsväng över till fyrtoppen. Här visste jag redan förra året att det fanns en stig och själva den vetskapen utgjorde en icke oväsentlig spekulationsgrund för vägvalet till den här turen. Stigen slutar i en rasbrant på havssidan om fyren men jag fortsätter upp mot fundamentet från fel sida och får hoppa ett litet stycke för att nå kanten vid bilparkeringen. Inte helt vigt svingar jag mig upp fel väg - annars hade jag ju fått springa asfalt sista biten upp och det hade ju spolierat halva nöjet. På nedvägen däremot unnar jag mig att jogga lätt såväl genom de mjuka serpentinböjarna som på asfalten på dalgångens botten. Efter någon kilometers planlöpning är mina träningsseda vader emellertid ganska spaka och jag känner åter för lite ombyte. Och här går en bred uttorkad flodarm tillbaka upp i bergsmassivet som skiljer mig från byn las Playitas - det berg som fyrvägen går i en vid båge runt.

Gruset på botten av den torra flodfåran är bara lite lösare än en normal svensk grusväg (nåja), och har bara enstaka stora stenar inbäddade. Lutningen uppför är till en början måttlig, fåran slingrar sig närmast omärkligt uppåt. Längre in mot berget blir det brantare och fåran smalnar av och fylls med småsten. Sista femtio höjdmetrarna i nån slags blockterräng innan jag är uppe på tröskeln och kan blicka ner på andra sidan. Och ser - inte havet och byn utan den omisskänliga synen av asfaltsvägen genom Barranco del Roque. Jag tittar förbluffat en stund innan jag fortsätter de sista stegen upp på kammen och inser att dalgången har svängt mer än nittio grader och att tröskeln jag har siktat på bara är en av tre som löper samman här. En annan passage lite längre till vänster leder ner till den väntade flodfåran mot las Playitas. Det för ögonblicket fruktade solstinget byts mot lättnad - där ser jag byns vitkalkade hus breda ut sig över sluttningen och längre bort hotellkomplexet. Nu återstår bara en bit nedförskrångel över rasbranten på andra sidan, resten är riktigt lätt nedjogg i medlut. Först förbi de små odlingarna med de magra och ilsket skällande hundarna, sedan genom byn och så strandvägen förbi grottorna - och sedan - sedan är jag framme. Rundan mäter inte mer än tolv kilometer, det är halvannan kilometer kortare än fyrloppet för ett par dagar sedan. Å andra sidan var genvägen en god bit långsammare - jag har varit borta mer än dubbelt så länge som den knappa timme asfaltslöpet tog, låt vara att endast lite mer än en och en halv timme av det kan klassas som löpning i någon form. Å tredje sidan var det en riktigt fin tur.

Den bästa löpvägen upp till kammen är dock förmodligen den flodfåra jag rekade från början, den som jag aldrig sprang i - men den sparar jag till en annan gång.