Tisdag morgon och det börjar vara dags att ta farväl av Prag för den här gången. Grå skyar hänger på himlen när jag ger mig ut, det är lite småkyligt och jag springer i trekvartstajts och barhuvad men med vantar och dubbla lager på överkroppen. Förkylningen har dragit sig tillbaka en smula men ändå inte helt lämnat kroppen, så jag håller ett lätt och bekvämt tempo norrut genom Letná och ner i Stromovka, en stor och lurvig park som täcker en försvarlig del av den halvö som floden skapat i Prags nordliga utkanter. Parken ligger som i en gryta, det blir lätt löpning nedför och så en lång sträcka på en svepande grusväg över oändligt stora gräsytor, med en lagom dos av insprängda träd. Mycket hundar i parken, med alla ytor här är det himmelriket för en vovve att få rasa runt, men även några löpare.

Jag cirklar tillbaka norrut, upp på kullerstensgator till Letnáplatån bakom fotbollsstadion. Några regndroppar faller men det är som att vädret inte kan bestämma sig riktigt för i nästa ögonblick försöker solen bryta igenom diset. Kollar klockan, femåtrettifart ungefär och det är sex kilometer löpta. Det är en kilometer fågelvägen tillbaka till basen, blir nog lagom att runda av nu. Jag krånglar mig över den vältrafikerade leden och håller upp lite åt söder gentemot den raka vägen tillbaka och avslutar med en räd genom Letnáparken, precis på randen av hyllan ner mot floden. Man har en fantastisk utsikt genom morgondiset ner mot stan, mot Vltava och mot alla broarna. I princip kan jag se nästan hela halvmarabanan härifrån om jag försöker. Jag nöjer mig dock med att jogga lätt, insupa stämningen och känslan och stanna till för ett foto innan jag rullar vidare hemåt på lätta steg.

Inte utan ett visst vemod är det snart dags att packa och dra sig mot flygplatsen. När vi når avgångshallen på Václav Havels terminal 2 sitter Elvis där och väntar på oss. Ryktet om hans död är betydligt överdrivet - men han har lagt sig till med en härligt skorrande Halmstaddialekt och kör sportflyg. Det är dock en helt annan historia.