Om Kjell Höglund och risiga revbenspjäll
I fredags var det nåt slags avdelningscup på kontoret där jag jobbar för närvarande; sympatiskt nog hade man även bjudit in oss konsulter. Det var i förväg lite oklart vad som väntade men väl på plats visade det sig vara fem ganska fysiska grenar på agendan. Plankan gick skapligt - jag vann inte men fixade iallafall fem minuter trots trötta magmuskler från ett bra gympass dagen innan. Värre var det med löpmomentet som bestod av rusher tvärs över gympahallen. Gemensam start från ena väggen och sist att slå handen i väggen på andra sidan åkte ut. Om och om och om igen. Nånstans mitt i racet felbedömer jag en start, får satsa ganska hårt för att känna mig säker och missar att ta emot mig ordentligt på andra sidan.
Så här tre dagar efteråt är jag fortfarande lite öm i bröstet och jag kan inte bestämma mig för om jag tror på en spricka i ett revben eller en sträckning i de där små revbenspjällsmusklerna. Hoppas på det senare men i vilket fall är det störande moment under morgonjoggen in till Åsabussen. Med tung ryggsäck blir det en extra anspänning och det är segt att få ihop något som liknar löpning ens på håll, tur det är mörkt. På ringvägen möter jag emellertid en pannlampa som lufsar i motsatt riktning och det piggar ju upp. Jag klämmer ur mig ett käckt 'morron' genom den belysta andedräktsdimman. Det korta 'hej' jag får till svar låter misstänkt likt Kjell Höglund, men det känns lite långsökt så jag stannar inte och ber om en autograf utan fortsätter stadigt till min buss.
Vilket inte hindrar att jag har 'Getsemane' ringande i öronen resten av dagen.