Det är väl ingen hemlighet att jag är ganska nöjd med sträckningen av Sandsjöbacka Trails sista sju kilometer; från Söderleden springer man in först upp på Fässbergsknölen och sedan in i Mölndalsravinen den vildaste av Änggårdsbergens alla sprickdalar, klättrar upp på Södermalm och joggar söderut innan man korsar Toltorpsdalen och förebereder sig på en sista brant klättring upp på Safjället. Mycket roliga småstigar och fantastiskt okultiverad natur så nära stan. 

Och till onsdagkvällens ära har jag smyckat just den rutten med reflexmarkeringar så den ska gå bra att springa den även med pannlampa. Några hugade löpare samlas uppe på Krokslättsvallen, lite slött försnack och utdelning av Icetubes från loppets huvudsponsor Icebug, för dagen representerat av mr T som gärna springer fort, mycket och länge på blöta skogsstigar. Så joggar vi gemensamt iväg ner mot gamla pedagogen i Mölndal. Mest gatlyktor och asfalt i tre kilometer innan vi får studsa iväg uppför ängsbacken vid Fässberg. Pannlampa på och in i mörkret. Mr T drar på och får med ett koppel med lite snabbare löpare, jag är rädd om mitt ömkliga kycklingskrov och joggar på lugnt och fint längre bak i kön. Det känns fint att se det lilla pärlbandet av pannlampor ringla iväg genom skogen - och fint också att se hur reflexmarkeringarna funkar, de små fyrkanterna lyser som fyrar i natten och det känns rimligt okomplicerat att hitta. Fast jag kan ju den här vägen ganska bra.   

Mölndalsravinen är en lite spöklik upplevelse på natten; här inne råder ett kompakt urskogsmörker - ravinens väggar bryter det mesta av ströljuset från staden runtomkring och skogen äter upp det lilla som blir kvar. Bredvid oss hör vi ravinbäcken porla kraftfullt, annars är det tyst. Stigen är fast och fin i ravinens sydligaste del, längre in breder bäcken ut sig i en räcka kärr och där är det alltid en smula klafsigt att ta sig igenom. Stigpartiet här är egentligen inte mer än halvannan kilometer långt men det känns alltid mycket längre när man löper uppför här. Som avslutning på ravinlöpningen möts vi av Södermalmsbrinkens stygga grusklättring, det först brant uppför till grusvägen uppepå åsen, sedan klättrar det på ytterligare en bit innan man når krönet- härifrån har man en fin utsikt över stadens alla gula och vita ljus som glittrande sträcker sig ut mot havet i väst. Vi har god tur med vädret, det är klart och någon minusgrad i luften - fina höstförhållanden.

Nedstigningen till Toltorpsdalen är som alltid lite stökig och på vägen ner stöter på några löpare som trots allt lyckats svänga vänster där de skulle svänga höger och sålunda har undfägnats en liten bonustur. Vi tar oss över dalen och in i Safjället. På skråstig ett par hundra meter söderut innan vi ger oss i kast med den sista branten som ska ta oss upp till den lilla tjärnen högt där uppe. Jag har inte stått på så hårt under passet och har gott om krafter, har man stökat på lite mer ordentligt biter det duktigt bra i benen här. Men det är inga alper; snart nog är vi uppe och kan räta ut stegen inför de sista 500 metrarna stig tvärs över motionsspåren tillbaka till vår utgångspunkt för dagen. Ett härligt pass på ganska exakt milen blir det i ett för mig ganska beskedligt snacktempo. Nöjd packar jag ihop och rullar hem till hustrun som ligger nedbäddad med halsont men som ändå pallrat sig upp och fixat kålpudding när jag varit ute i skogen och roat mig. Det är kärlek, det!