Min egenhändigt ställda diagnos på min löpning säger att jag – om jag vill kunna öka maxfart på milen och förmodligen även om jag vill komma längre i fartuthållighet på upp till maran – behöver räta upp min löpteknik en del. Framförallt handlar det om att få med hela ben- och bålmuskulaturen i matchen och inte enbart förlita mig på starka quads och höftböjare. Tittar jag på hur det brukar se ut när jag springer ser jag ett ganska lågt och förvisso ekonomiskt ultrasteg kombinerat med ett visst mått av sittande hållning vilket underlättar för starka lårmuskler men kopplar ur baksidorna.

Medicinen har bestått av en del styrketräning, två delar löpskolning och tre delar kortintervaller. Ungefär. Styrketräningen för att balansera kroppen och stärka upp de notoriskt klena delarna av min lekamen. Löpskolningen för att påminna mig och mitt muskelminne om vad jag vill åstadkomma, och så kortintervallerna för att jag i farter snabbare än 4:30-tempo själv kan konstatera att jag automatiskt, i högre grad ju högre farten är, rätar upp mig och rycker upp foten med hamstring istället för att dra mig fram med quadsen.

Det här har alla klassiskt skolade löpgurus vetat i alla tider - och det är därför Jack Daniels rekommenderar R-intervaller och det är därför man i svenska löpskolor pratar om 15/15 eller 30/30-intervaller. Men även om jag plöjt många löparböcker och ett eller annat löpfysiologiskt papper har inte polletten riktigt trillat ner förrän nu; det är liksom lättare att ta till sig hårda fakta om tröskelpuls, VO2-max-fart och mitokondrier än något vagt och svårpåtagligt som löpekonomi. Ändå vet jag ju att jag har svårt i högre farter och har alltid haft.

Men nu har jag stångat mig igenom en period på två månader med många fartpass och ännu fler korta intervaller. Trettisekunders, tvåhundringar, fyrhundringar. Lite lätt blodsmak och varv på varv på Rambergsvallen eller Åby Friidrott låter väl sådär spännande för en äventyrslöpare men å andra sidan finns där en tjusning med ett inre äventyr som lockar även det. Och känslan efter ett väl genomfört pass uppväger mer än väl den bävan jag kan känna inför att göra ett dussin repetitioner över 400 meter i vad som nästan men inte riktigt är maxfart.

Och så från den här veckan får jag äntligen skifta fokus lite, och förhoppningsvis kommer jag att kunna skönja någon form av lön för mödan. Inget radikalt fokusskifte men jag går ändå från de korta snabba upprepningarna till tempot kring mjölksyratröskeln. Och jo – det är en väsentlig skillnad att springa i farter från 3:30-4 och istället ta sig an spannet 3:45-4:15 i klart längre durationer och färre upprepningar. Dagens pass är ett subtröskelpass på löpband, där jag först värmer upp med en kilometer jogg och sedan går till 5:00-fart i tjugo minuter. Ganska skönt att låta tankarna sväva fritt, löpningen flyter lätt och behändigt på och ingenting stör; gymklientelet är begränsat nere i källaren här och det enda som stör är ett lätt skval från radion, en helt lagom distraktion.

Efter fem kilometer går jag upp till 4:14-fart; tidigare i veckan gick puls och intensitet i taket efter 1600 meter i 4:00-fart så mjölksyratröskeln ligger för närvarande några sekunder långsammare. Idag är tanken att närma sig från andra hållet – och mycket riktigt känns 4:14-fart lätt och behändigt. Jag flyter på smidigt och lätt i lite drygt två kilometer och börjar fundera på om jag inte lagt ett för lätt tempo innan det sakta sakta börjar kännas lite ansträngt. Efter tre kilometer har pulsen lagt sig på eller kanske ett par slag över det som åtminstone för ett par år sedan var min tröskelpuls och även om ansträngningen är klart hanterlig börjar jag tacksamt räkna ned distansen till nedjogg.

Efter fyra kilometer vrider jag ner farten och driver ur kroppen med först ytterligare en kilometer i femtempo och sedan långsammare nedjogg innan jag tycker det får räcka. Klart nöjd känsla i kroppen efter passet och jag flyter förnöjt omkring med lite halvmatta ben – speciellt bra är det att jag är trött i röven, det betyder att jag springer med hela kroppen och inte bara med låren. Till helgen ska jag få springa långt och lugnt ute i skogen igen har jag bestämt – man måste få ha lite kul också.