Hyssnaleden by night
Det glädjer mig nåt enormt att jag har hittat en kompis som är mer störd än vad jag själv är. Som på fullt allvar undrar om jag inte skulle tycka det vore kul att hänga med och springa den knappt 38 kilometer långa Hyssnaleden nån gång under veckan. Mitt i natten. Sådant gör onekligen den grå vardagslunken en smula mindre grå.
Klockan halv elva på onsdagkvällen har vi parkerat bilen i Hyssna och kan axla ryggsäckarna, vrida på pannlamporna och komma iväg. Det lätta duggregnet upphör precis när vi sticker iväg och det är därefter kallt men stabilt väder under hela passet. Leden är en rundslinga som ringlar sig mellan kulturbygder och skogsmark, med ganska bra kupering och med ett omväxlande underlag. Ganska mycket grusväg, en hel del duktigt teknisk stig och någon enstaka stump asfalt.
Början av leden är riktigt slät och fin stiglöpning men efterhand stökar trailpartierna till sig lite mer och vi undfägnas en räcka av branta uppförsbackar och ringlande medlut med både blött och rotigt underlag. Av naturliga skäl ser vi inte så mycket av naturen omkring oss, men sinnena skärps i mörkret och det är omöjligt att inte höra den kompakta tystnaden inne i trollskogen. Brusande bäckar gör oss ofta sällskap och här och var förnimmer man branta stup och hisnande höjder - oklart dock om de är verkliga eller en produkt av fantasin. Vid Stora Hålsjön har vi ett tag kluckande svart sjövatten invid våra fötter och man kan känna snarare än se att skogen öppnar upp sig på vår högra sida för att ge plats åt sjön.
En annan sida av naturupplevelsen får vi på en av de många grusvägssträckorna där en grävling plötsligt rusar över vägen framför oss. Vi har inte fyllt vare sig skor eller löpartajts med knäckebröd men den verkar mer intresserad av att fly från våra rampor än att bita tills det krasar.
Sista milen av passet har inte fullt så mycket av den tekniska stiglöpningen utan erbjuder istället en serie av grusvägar, förvisso interpunkterade av några intressanta trailpassager. Det passar mig ganska bra för efter tre mil är kroppen lite småmör och det känns skönare att bara flyta på i jämn distansfart rakt fram. När vi åter siktar bilen vid Hyssna gamla kyrka stannar klockan på på 37 kilometer några minuter kort om fyra och en halv timme. Helt ok givet de 800 höjdmeterna, mörkret och det bitvis stökiga underlaget.
Mycket förnöjd med passet lånar jag UltraJohans soffa och kraschar för natten framåt halvfyratiden på morgonen. Precis som vid andra tillfällen när man varit ute hela natten kommer jag antagligen - trots att jag druckit en hel massa - att vakna dehydrerad och med lätt värk både här och var. Och precis som vid de där andra tillfällena kommer ett outgrundlig längtan efter fett och snabba kolhydrater att manifestera sig under dagen efter - sannolikt som ett sug efter en gigantisk pizza. Däremot känner jag varken ågren eller yttrar nåt 'jag ska aldrig mer' - snarare pratar vi om nästa gång redan till morgonkaffet.