Jag har väl inte vilat så hårt på lagrarna efter milperset utan mest kört på med trivselpass - och till helgen är det dags för Hallandsleden Terräng. Jag kommer ju inte att springa loppet själv men väl finnas i faggorna, styra upp banmarkeringar, bygga depåer och heja på folk. Väderprognosen ser bra ut, kanske lite regn på natten men en solig och inte alltför varm dag ser det ut att kunna bli. Det mesta är förberett och vi hoppas på en kul dag i skogen för alla deltagare. Fantastiskt skoj att vi fått ihop bortemot 150 föranmälda till ett nytt oprövat lopp i maj - mitt mellan Göteborgsvarvet, Stockholm marathon och precis allt annat som ska hända nu.

Men innan det loppet har jag lite extra tid på mina händer i Trollhättan och jag passar på att utforska nya marker kring Hunneberg. Transportlöpningen dit är solig och lätt och vid foten av platåberget hittar jag in på en härlig bred stig i något som heter Nygårds park. Inte fullt en mil i benen än, löpningen är lätt och rättfram och jag är helt innesluten i den lummig grönskan. Härligt - men jag vill ju upp på berget och efter ett par kilometers plan stiglöpning kommer jag till en serpentinväg invid en fors. Här ska jag upp, det är inte någon monsterstigning - högsta punkterna på Hunneberg är 150 meter över havet men platån är som en stor vårta på västgötaslätten, rund och med en synnerligen skarp kant runtom. Bergen har bildats genom att diabas, som är en tät och hård bergart, bildats och lagt sig som ett lock över mjukare berg- och jordarter. Nu snackar vi perm nån gång, alltså lite mer än 250 miljoner år sedan. Och sedan dess har regn och vind eroderat bort de mer porösa omgivningarna och platåbergen står kvar och tittar på varandra, som ensamma plommonstop på den ödsliga västgötaslätten.

Ovanför branten hittar jag en stig med en handskriven skylt som lockar med havsutsikt om 2 km. Som boende precis inpå kusten, färdas jag två kilometer i rät linje hemma får jag nästan ha tur för att inte hamna en kilometer ut i vattnet. kan jag inte annat än charmas av denna sevärdhet och slår in på den brandgulprickade minileden. Riktigt skön skogsstig, lite rötter men mestadels sviktande och helgott underlag. Dessutom är vägen lättfunnen och rakt fram, bara att stöka på. Mot slutet blir det träskigare men så står jag plötsligt vid ett stup. Och visst ser man havet. Och Göta älv. Och rapsfält. Och en massa annat. Stannar en stund och tittar och njuter. Tydligen går en smal bergsgetastig ner från berget till Nygård här men jag vänder om och följer grusvägen uppe på platån istället.

Grusvägen är rak och lättlöpt i gröna omgivningar, men ganska enahanda. Jag pluggar in lite musik och kör på, det är några kilometer till den korsning som ska ta mig tillbaka ned från berget igen så det är bara att åka. Tiden går, låtarna avlöser varandra. Någon enstaka bil passerar. Unversum står helt stilla medan jag springer genom det. Jag börjar undra lite, kollar jag solen ser jag snarare ut att springa österut än söderut som det var tänkt. Ah, well, det reder sig säkert tänker jag och kör på lite till. Men universum fortsätter envist att stå still. Inga vettíga korsningar, ingen förändring i landskapet. Snart måste jag nog kolla kartan - jag har sprungit två mil och har inte jättemycket vatten kvar, den ganska lösa grundplanen var att vara tillbaka vid basen nu nån gång. Till slut tar jag fram mobilen och kollar och jodå, någonstans för länge länge sedan var där en grusväg in till höger jag borde ha tagit. Nu är jag mitt på Hunnebergs sydsida och på väg rakt bort från Trollhättan vilket är ungefär 180 grader fel mot vad som var avsett. Jag får vackert vända och börja leta efter någon rutt ned från den här knölen.

HIttar en stig som lämnar grusvägen och går nedåt åt rätt håll. Den slutar vid ett torp och det blir lite förvirrat innan jag kan orientera mig runt stället och ut på en grusväg. Så står jag nere på Västgötaslätten igen, nu invid en landsväg som jag känner igen. Härifrån har jag ett par kilometer asfaltslöpning innan jag kommer fram till den rondell jag kommer ut vid när jag cyklar hit. Ojdå - det måste vara närmare en mil in till stan härifrån. Jag drar i mig det sista av vattnet jag har med mig och kör på; kroppen känns fin och löpningen funkar bra - inga problem att flytta upp farten till femminuterstempo här där det är platt. Löpningen rullar på lika fint hela vägen till utkanten av stan, mot slutet börjar det kännas segt och lite stolpigt men det är ganska rimligt efter bortemot tre timmars löpning utan energipåfyllning. Sista biten joggar jag ner lite långsammare och kan mycket nöjd runda av passet efter nästan 32 km. Sedär nyttan av att inte planera alla pass så noga.