I måndags var det dags för Gammliaterrängen tillika terräng-DM för Västerbotten. Sammanlagt 8 km runt en bana på 2*4km. Första km lätt uppför och sista lätt utför. Således perfekt för snabb sista kilometer om man har pigga ben. Något jag på förhand hade vissa förhoppningar på trots Toughest för två dagar sedan.

Jag hade innan loppet bestämt mig för en restriktiv öppning för att undvika att knäcka mig som jag gör normalt. Att alltid försöka hänga tätklungan är ett skidåkarsyndrom som jag bär med mig och en mental inställning som jag fått sota hårt för mer än en gång. Ett normalt tävlingslopp på kortare distanser består för mig ordentligt av stumma ben och mjölksyra relativt tidigt i loppet. De sista kilometrarna är snarare en kamp för att överleva snarare än att lyckas öka tempot och plocka fram en spurt.

Denna gång lyckades jag köra enligt planen och i slutändan kunde jag öka något. Sista km på 3:10 var jag nöjd med och tiden på 28:31 räckte till en 6:e plats. I mål kändes benen okej och det faktum att jag inte var helt stum i benen kanske snarare var ett resultat av bra disponerat lopp än att jag inte tog ut mig helt.Trött var jag helt klart, men kanske hade jag kunnat klämma ur någon sekund till om jag vågat vara lite mer optimistisk. Kanske lika bra att rycka direkt nästa gång så får känna blodsmaken i munnen och betongklubborna till lår. Det är ju så det ska vara...

Resten av veckan har bjudit på sällsynt fint väder och solen har vågat visa sig mer än tidigare. Detta ska såklart firas med lika schysst skogslöpning och bland annat ett fint pass i onsdags runt Grössjön med omnejd. Löpning på spång, riktiga skogsstigar och surmarker gav skön känsla och en fin motivationskick. Snart är det sommar på riktigt.