Så har vi stökat av premiärupplagan av Hallandsleden Terräng. Säger premiärupplagan, för mottagandet var så gott bland löparna att det bara måste bli en uppföljning. Klart det finns en massa grejor vi kan göra bättre men i det stora hela blev det ett helt fantastiskt evenemang och löparäventyr. Vi såg många fantastiska prestationer, både framme i täten och längre bak i leden - Marcus Millegårds osannolikt bra 1:59:40 över tre mil på det både kuperade och bitvis lite trickiga underlaget är verkligen en tid att slå för framtida storlöpare. Inte många gör Lidingöloppet på under två timmar - och jag skulle hävda att det är avgjort svårare här. Det gjorde ju inte direkt ont att vi hade kanonväder heller, soligt och fint men inte så tokvarmt som tidigare i veckan.

Förutom en malör med skyltningen mot slutet där folk läckte ut på en grusväg på ett sätt jag inte lyckats förutse funkade banan bra. Första tre kilometerna erbjöd gott om plats att hitta läge i fältet innan det första tekniska partiet, sista milen lite snabbare (relativt, då) och med en avslutning uppepå bräckan som blev precis så läcker som vi hade tänkt oss den. Jag vet att mitt banläggarrykte vill göra gällande att jag är något slags backfascist men även om också det här loppet har undfägnats en eller annan stigning så finns varje höjdmeter där blott och bart för att det är just där i backarna som det är som vackrast. Barasånivet.