Morgonen är sval och tidvis dimmig. Jag äter tidig frukost på fjällstationen, pysslar i ordning det sista och försöker klara av ett toabesök. För omväxlings skull trilskas magen och vill inte leverera. Jag går istället ut och tar en av de första transferbussarna till Edsåsdalen där starten ska gå, det blir ett andra besök på ett torrdass där jag åtminstone lyckas pressa ut något lite. Stämningen är elektrisk, jag värmer lite kort, hittar min startfålla och väntar. Strålande solsken och redan varmt klockan nio när starten går, det här kommer att bli en tung dag.

Två kilometer lätt grusvägslöpning, sedan bär det av upp genom skogen mot Skalknippen. Ambitionen idag var att ta det lugnt upp, förra året gick det alldeles för fort i början och är det någon skillnad åt något håll så är det att långdistansformen är sämre nu. Men uppför blir det kö och går ryckigt, promenad på plana spänger och understundom löpning i för branta uppförsbackar. Får ändå ta det som det kommer och småningom kommer vi över trädgränsen. Fantastiskt vackra vyer öppnar sig och Skalknippen passeras efter 55 minuter, fem minuter långsammare än förra året och helt enligt plan.

Nedför känner jag mig rapp och mina ståldubbade Icebug Anima biter bra både i lera och på blöta spänger. Skönt, för löpningen ned mot Ytterstvallen går över blöta myrar och är både lätt- och tungsprungen på en gång, det gäller att ha tungan rätt i mun och fötterna igång för att pricka nedförslöpningen bra. Känns som det matar på bra och snart nog kommer vi genom den magiskt vackra gräsvallen med utsikt ner över hela nejden. Så blir det mer skogslöpning mot Ottsjö. Jag glömmer hela tiden hur tung den här delen av banan är - det går uppför och stigen är nästan varje år mer av en bäck än en stig; vatten och lera forsar åt alla håll och det är inte utan en viss lättnad vi når Ottsjö bys utkanter.

Här är det grusväg nedför och sedan asfalt en bit bort till vätskan. Hela byn är ute och hejar och det är feststämning på gatan och i vätskekontrollen. Jag fyller ett par flaskor med sportdryck och tar en bulle. Försöker jobba medvetet med vätska och energi idag, värmen gör det svårt att hålla salter och vätskenivåer under kontroll. Jag plockar av tröjan och springer i bara vätskevästen, det känns åtrminstone lite svalare, när vi går upp för den ganska oglamorösa stigningen mot Hållfjället känns det annars som att jag håller på att koka - minsta intensitetsökning så går pulsen i taket; det blir lättjogg blandat med gång i de brantare eller klasfigare delarna.

Uppe på Hållfjället får vi se mer av det vackra hemska fruktansvärda jävla Ottsjöberget som tornar upp sig bakom Ottsjön på vår vänstra sida. Stigen här är blöt och enligt rapporterna osedvanligt sönderkörd men jag tycker det är som det brukar ungefär, blött och lerigt. Och snart börjar backen ned mot Nordbottnen, en sällsport ohemul nedstigning bland lera, stenar och höga rötter. Känner mig dock skapligt stark idag och orkar springa på rimligt väl ned till fikakontrollen som angörs efter tre timmar och fjorton minuter - fortfarande fyra minuter långsammare än förra året alltså, trots att min minnesbild är att jag var helt död här. Nu får jag lite buljong och ett par bitar riktigt god foccacia. Pastasalladen och det mesta andra hoppar jag över, istället dricker jag bra, fyller mina flaskor och börjar promenera upp mot Ottfjället. Åtta kilometer uppförsbacke framför mig nu. Vilket jag märkligt nog har längtat efter.

Tidsmålet skulle jag sätta nu hade jag bestämt, och det får rimligen bli att straffa fjolårstiden. Även om kroppen känns ok är jag för sent ute för allt annat.Men jag går starkt uppför - för det är gå det handlar om, i mitt segment och i de flesta fartgrupperna. Passerar mycket folk och känner mig rimligt ok. Men värmen! Så fort jag driver på det allra minsta bortom 16-17 stigningsmeter per minut är det som att motorn börjar koka. Tänker att det blir svalare om jag får vinna lite höjd. Jag kommer upp ovan björkskogen, den värsta backen flackar ur och stigen går i ömsom trappliknande spång, ömsom i andra krumsprång upp igenom riset. Men svalare blir det inte. Jag kör huvet ner i de jokkar jag passerar och försöker fortsätta dricka och äta bra. Kommer på mig själv med att längta upp till Ottfjällspassets espresso. Men dit är det ännu långt, först lite plan långsam jogg mellan bedövande vackra små fjälltjärnar och sedan lite nedåt innan suckarnas stenbrant upp till Ottfjällspasset äntligen börjar.

Men upp kommer jag. Trycker i mig chips och plastmugg efter plastmugg med Coca Cola medan jag väntar på det eftertraktade kaffet. Fyller flaskor en sista gång innan jag promenerar iväg upp mot den riktiga passpunkten, kaffekoppen i handen ett tag till - ska jag spöa fjolårstiden måste jag nog ligga på lite inser jag för även om det känns bättre än förra året här uppe så är det ändå inte mer än ok . Det är visserligen svalare och känns rätt bra att dra på sig en kall blöt T-shirt igen inför nedjoggen till Vålådalen men jag är ordentligt sliten nu med kramptendenser i quads och i hamstrings. Mest uppför lyckligtvis, i nedförslöpningarna som kommer kan jag tugga på rätt skapligt. Ett par rappa duo-lag passerar och jag lufsar om några som behöver gå nedför de tekniska partierna innan grusvägen, jag är mycket nöjd med att jag kan prestera något som åtminstone lite är löplikt här, inte rappt som halvmaran förra veckan såklart men ändå lite snabbare små steg som inte snubblar alltför ofta.

Och så når vi äntligen publiken som står vid grusvägens början, som ett streck har den synts ett bra tag mot fjället men nu kommer vi upp på den och kan släppa iväg nedför. Det går smärtsamt fort, femtempo, fyraochförtiotempo, ett tag 4:35. Inget benen jublar över men kramperna håller sig borta och det är bara att slå bort smärtan och rulla på. Totaltid om 5:45 är safe, bara ett par kilometer kvar och jag ser att det ska till en kramp majoralis för att stoppa mig från det. Frågan är om det går att nå 5:40. Kanske. Vi lämnar nedförsbacken med en knapp kilometer kvar, ett eller två korta motlut återstår och det är stört tungt att komma upp. Ändå ser jag på klockan att jag klarar att bita mig fast vid sex-tempo.

Hör speakerrösten, passerar tipshuset och kommer upp på den röda upploppsmattan och inser att jag kan komma under 5:40. Kramp överallt och upploppet är svagt svagt uppför men jag kommer in under målbågen på 5:39:54och en 187:e plats av 582 startande herrar. Tydlig förbättring mot förra året men framföratt en mycket mer positiv känsla. Sjunker ner bakom mållinjen. Vilar en stund och låter kramperna släppa innan jag försöker resa mig. Lägger mig sedan bakom en saftdunk i tältet och dricker saft och kaffe och äter våffla. Och bara blundar. Länge.