Med min vän och före detta klasskamrat Martin så tog vi oss till Almnäs utanför Södertälje för att springa årets upplaga av tjurruset. En tävling som jag flera gånger tidigare tänkt springa, men utan att få den så kallade "tummen ur ".

Som rubriken antyder så är mitt starkaste intryck av dagens tjurrus att det bitvis var oerhört lerigt. Över de 10 km så hann man med ett antal vändor i diverse gyttjehål. Allt från mindre diken till ett längre parti där man sprang i någon slags vassliknande miljö. Sammanfattningsvis så tycker jag att arrangörerna gjort ett bra jobb med att lägga en utmanande bana. Utöver alla diken så var terrängen rätt varierad med allt från löpning på ängar i starten till knixiga stigar och löpning över stenhällar. Således ett gott betyg till arrangörerna som jag tror kommer fylla loppets platser även i fortsättningen trots inflationen som råder på så kallade "obstacle races". Med 17 år på halsen så har Tjurruset lett utvecklingen av den sortens lopp och personligen så tilltalas jag av konceptet med naturliga hinder. Även om de hade byggt upp några längs vägen så går det ändå inte att jämföra med liknande lopp så som Toughest m.m. Dessa lopp är roliga och utmanande på ett annat sätt.

Loppet för min del kändes väl ungefär som jag förväntade mig. Att orka hela loppet var egentligen inget större problem. Att däremot hålla uppe tempot hela vägen var den biten jag fick slita mest med. Känslan var aningen seg på löpsträckorna och jag upplevde aldrig att jag hade riktigt tryck i benen. Att jag ändå tog mig in på 10:e plats tyckte jag var ett bra resultat och i efterhand känner jag mig ändå nöjd. Detta trots att jag inte var helt knäckt vid målgång vilket jag hade förhoppning om att vara. Sommaren och höstens träning har definitivt inte förberett mig för ett lopp av den här karaktären. Att jag återigen sprang stora delar av loppet mer eller mindre själv gör vidare att det är svårt hålla farten på alla partier av banan.

Jag hann dessutom bjuda på något av en tabbe på målrakan. Vid sista kurvan in mot mål stod ett betonghinder med ett rep hängandes som man kunde använda för att ta sig upp och över. Akut brist på periferiseende gjorde att jag totalt missade att snitslingen runt detta hinder. Istället lyckades jag klättra upp och konstaterade till min överraskning att arrangörerna gjort ett riktigt dåligt jobb med att röja från ris på andra sidan. Ner tog jag mig iallafall innan jag insåg att jag precis forcerat ett hinder som egentligen inte tillhörde bansträckningen. Jag fick åtminstone applåder från folk i publiken som tyckte att fler borde tagit den vägen. I slutändan spelade detta ingen roll eftersom jag inte hade någon annan herre i min absolut närhet. De sekunderna jag tappade får jag bjuda på. Är man en idiot så är man.
Inspirerad av detta snedsteg så kunde jag lika gärna bjuda lite mer på mig, vilket resulterade in en fruktansvärt osmidig kullerbytta vid målgång.

Tyvärr var de lerigare sträckorna av banan en bit från starten vilket gjorde att jag inte orkade springa ut och fota något efter tävlingen. Bilderna efter tävlingen kan dock eventuellt ge någon slags bild av banan.