Snön kom till Umeå och försvann lika fort. Resultatet blev snorhala vägar och bambi under några träningspass. Detta fick mig att köra ett pass inomhus på löpband när det var som värst. Av hänsyn till min egen hälsa. Något jag normalt aldrig skulle göra. En av mina stora motivationer med löpningen är att ta mig ut och samla intryck från vad som helst. Något man inte riktigt får möjlighet inomhus på löpbandet eller i gymmet.

Framförallt så är "gymlivet" något jag inte är speciellt imponerad över. Jag vill dock poängtera att jag hyser den största respekt till människor som gör precis vad de vill. Att en del i detta skulle vara att spendera timvis inomhus i en låda modell större, tillsammans med en överpopulation av andra förtappade, är dock en gåta för mig. I mina ögon känns det hela som en slags sekt med fokus på inbördes beundran. För att passa in i sekten ska man dessutom leva på pulver, käka vitamintabletter morgon, lunch, middag samt ha en korrekt klädsel från topp till tå. Helst med nyaste Iphonen på armen och shakern i näven, även under passet. Detta är alla absolut väsentliga delar, annars har jag förstått att träningen inte ger något resultat.

Det hela är skrämmande och oförklarligt. Det känns tryggt att jag inte behöver spendera mer tid än nödvändigt i den miljön. Istället drar jag på mig löparskorna och får många fina timmar utomhus varje vecka. Det hela i frisk luft och normalt tillsammans av en rimlig mängd människor med samma sunda inställning. I veckan hann jag dessutom med ett skidpass på ängarna här i stan. Solsken, 4 minusgrader, bra sällskap och hyfsade spår. Hoppas ni hade det trevligt inne på gymmet. Jag hade det iallafall bättre. Hör av er när ni kommit till insikt med hur saker och ting borde vara. Har ni storlek 42-43 så kan ni låna löparskor av mig. Vi hörs!