Äntligen kyla nog för att stilla vattnet på lerpölarna och göra mina tekniska favoritstigar lite mer stunsiga och svarande. För andra dagen i rad är jag ute på ett trailpass på runt milen hemmavid, jag blandar klappersten med skogsstig och här och var ett par kilometer asfalt efter eget huvud och stundens ingivelse. Det är vilsamt långt in i själen, alla stresshormoner som jagar runt i blodbanorna får omsättas i rörelse och alla system får chansen att starta om.

Jag springer upp på en klippa och ser vinden piska havet ända från horisonten och hit och jag uppskattar hur extremt lyckligt lottad jag är som kan springa och som har en familj som förstår hur viktigt det är. Att få röra sig fritt i skog och mark är en ynnest som är få förunnad - och att på uppstuds kunna röja rakt fram i full fart över stock och sten i en eller ett par timmar är det en än mindre skara som kan och kan uppskatta. Jag vårdar den gåvan ömt och på det enda sätt jag kan, genom att nyttja den.