Jag landade i Arusha och blev hämtad på flygplatsen av Mr. Francis John. En man som gjort runt 28 min på milen och 62 min på halvmaraton. Det är knappt man vågar erkänna hur kass man är på de distanserna i jämförelse. Vi är 7 löpare som bor i huset. Just nu är det bara killar. För min del hade vi gärna kunnat vara lite blandat så att man lättare haft någon att försöka ta rygg på. Det mesta kretsar kring maraton här och de är i princip enbart intresserade av att veta vilken tid man har som bästa tid på just maratondistansen. Om man bortser från mig så är tror jag att den långsammaste löparen här har ett personligt rekord på 2:13 på maran. Jag bjuder på lite svävande svar och försöker förklara att jag har fokus på ytterligare längre distanser men att jag under tiden här i Tanzania ändå har som ambition bli snabbare på alla distanser.

Huset vi bor i är av hyfsad standard. Vi har duschkabiner men inget rinnande vatten så man får hämta hinkar ute och använda det vattnet istället. Helt okej ändå. Något varmvatten behöver man knappast efter att man varit ute och sprungit. Maten är helt okej, vi äter en hel del kyckling verkar det som. Kyckling, ris och banan verkar vara standardmåltiden. Till lunch äter de flesta ugali istället för ris, men Francis menar att en nordeuropeisk mage inte pallar ugalin så bra. Jag menar att jag vill träna som dem, äta som dem. Helt enkelt testa att leva enligt den tanzaniska löparkulturen med allt vad det innebär. Till frukost äts bröd och te. Te dricks också efter träningen. Riktigt sött är det också, alldeles för sött enligt min smak, men dricker de te efter träningen så tänker jag göra så också.