Tidigare i vinter bytte jag klubb till IFK Umeå. För tillfället är det ingen större aktivitet inom friidrott i Storuman så det kändes naturligt att byta till en annan klubb. Dessutom har jag inte bott utanför Storuman på 9 år. En siffra som känns förtvivlat stor. Det var alltså så länge sedan jag började gymnasiet. Tur att jag valt att hålla på med en sport som domineras av de något äldre. Jag hoppas kunna känna mig som nybörjare åtminstone 3-4 år till.

Just eftersom jag nu tävlar för IFK så fick jag förfrågan om att åka ner och tävla på 5000 m i Eskilstuna den 23:e. Utan några andra planer eller dåliga ursäkter så tackade jag ja. Tävlingen är kval till Lag-SM och de ordinarie snabblöparna fick alla förhinder. Två veckor på mig att hitta snabbheten, mjöksyratålighet och spänsten i steget. Tre element som jag inte arbetat speciellt hårt med under vintern. Efter några hårdare pass så tycker jag ändå att det känns hyfsat. Jag siktar ner mot 16 min men vet egentligen inte alls vad jag har att förvänta mig. Passande nog impulssprang jag en välgörenhetstävling över just 5000 m runt campus i lördags. Hade jag haft den tiden i Eskilstuna hade jag varit överlycklig. Tyvärr så sprang jag ett pass senare där jag kontrollmätte banan. Som jag misstänkte var den aningen kort, vilket sänkte mitt självförtroende en aning. Det hade nog varit bättre att leva i illusionen ett tag.