Ibland blir det inte som man har tänkt. Stress på jobbet och sorg och elände i familjen - just nu är jag otroligt glad över att jag hittar tid att träna, att jag är hel nog att springa och att jag hittar lugnet i min rörelse.

Jag har i princip följt det program jag snickrade ihop för 16 veckor sedan men jag har inte haft ork att lägga allt det tryck som krävs i de tunga intervallpassen och jag har inte haft chansen att återhämta mig på rätt sätt för att få till en formtopp eller någon maxfart. Egentligen.

Men det skiter jag i - idag har Solvikingarna öppet KM på 10000 meter bana och jag ska springa så fort jag kan. Och det kommer att bli jobbigt och jävligt och en mjölksyrafest utan dess like. Kanske går det att komma under 39 ändå. Eller så gör det inte det - men jag ska åtminstone ge det en ärlig chans.

Nog blåser det - men om det är mot eller medvind beror ju på åt vilket håll man ska.