Dags för en lång arbetsdag i Trollhättan igen efter en lång långhelg med mycket action. Jag sorterar intrycken med en lugn och kontenmplativ lunchjogg i Älvrummet - fantastiskt fin miljö att fluffa runt i. Först upp till Strömslund och så längs den härliga djupa bäckravinen under Kungälvsvägen och ner mot klinterna där Edsvidsleden klänger än upp än ned på sluttningarna. Grönt och lummigt och dessutom härligt fuktig luft när solen bryter igenom efter alla regnen.

Jag inledde ju helgen med att avverka vårens fartmål, 10 km på bana. Planen var från början att gå under 39 minuter, en inte helt orimlig putsning av fjolårets pers på 39:08. Men jag kände redan för några veckor sedan att allt inte stod rätt till, fartkänslan som var bra under senvinter och tidig vår försvann i ett töcken av stress och inklämda träningspass. När sedan min brorson hastigt och oväntat gick bort vändes alla perspektiv ut-och-in och löpning blev plötsligt väldigt oviktigt. Jag bestämde mig ändå till slut för att genomföra - hade dock varken fokus eller bra driv och var nära att kliva av redan efter 2 km när jag såg var varvtiderna hamnade. Bet ihop och gnagde på, gick i mål på för mig föga smickrande 41 minuter plus. Nå, som sagt, att springa fort är inte det viktigaste för mig just nu - att springa som elixir och som livsluft är däremot viktigt och det är det jag ska koncentrera mig på ett tag framöver.

Som nu, den gröna och mysiga bäckravinen mynnar ut nere i ett litet fall ner i älven och jag stannar till för att fota och ta in platsen innan jag vänder uppåt längs älvstranden, över hängbron nedströms kraftverket och vidare tillbaka mot kontoret på planare mark, lättare underlag och i aningen högre tempo.

I mitt inre summerar jag resten av helgen som också gick i löpningens tecken, men då med arrangörshatten på. Vi körde andra upplagan av Hallandsleden Terräng och första upplagan av Bräckans Duathlon på söndagen och så när som på det hysteriskt blåsiga vädret och en eller annan smärre banblamage (våra pilar hade bland annat en tendens att blåsa bort och fick lagas provisoriskt i sista stund) tycker jag nog att det var ett fantastiskt lyckat arrangemang. Spontana omdömen som "Vackraste och mest njutbara loppet - utan konkurrens - i Göteborgsområdet!" får man suga in och lägga i hjärterötterna till surare tider. Men visst är det slitsamt just nu, igår kväll när allt var inplockat från banan och det mesta under kontroll somnade jag som en sten redan innan middagen.

Innan jag gick ut idag kände jag mig fortfarande seg och kraftlös, nu känns det riktigt skapligt även om jag märker att det inte kommer så mycket fart när jag trycker på. Så jag låter bli - håller mig till korta steg och ett vettigt distanstempo sista biten tillbaka till Stallbacka. Duschar, lunchar, andas. Väl åter på min kontorsplats känner jag mig ostoppbar, vederkvickt och priviligerad att jag har en så bra och okomplicerad ventil i komplicerade tider.