En av årets stora löpartilldragelser i Göteborg igår, och jag sprang inte i år heller. Verkar ha varit en fin fest men jag ordnar mitt eget varv idag istället. Jag och hustrun brukar alltid köra Lygnern runt, ett underbart avspänt cykellopp på fem mil runt den oemotståndligt vackra avsnörpta delen av vad som rätteligen borde ha varit inre delen av Kungsbackafjorden. Men så kom landhöjning och en massa annan geologi i vägen och Lygnern fick nöja sig med att vara en insjö. En insjö innesluten i fem mil härligt böljande asfalt som gjord att cykla racer på.

Om nu inte racersäsongen var alldeles fantastiskt försenad och cykeln fortfarande var på service då. Nå - det är som sagt ett mycket avspänt cykellopp och ingen höjer sådär jättemycket på ögonbrynen när jag säger att cykeln är på service så jag tänkte springa istället. Starten är flytande mellan åtta och tio och många av deltagarna har stora hjul, cykelkorgar och inte särdeles bråttom. Jag kommer iväg kvart över åtta och är tämligen säker på att inte vara sist i mål.

Redan efter några kilometer blir det kaffe, meken som fixar med min cykel håller till precis invid vägen och har ställt upp ett fikabord. Kaffe, köpekakor och grymt god fläderblomssaft som nog måste vart hemkokt. Jag står kvar alldeles för länge och pratar men till slut lyckas jag slita mig och kan fortsätta mot Sätila, där sjön slutar och vi får svänga höger. Två gånger.

Jag hade nästan glömt hur gott det är att vara ute på långpass som är så långa att man måste sluta tänka på slutet och bara vara i löpningen. Skogen, bäckarna, asfalten. Jämn fin rytm, löptempo på kanske 5:40/km - och så en eller annan paus ibland. Farten är oviktig, tiden är oviktig, distansen är oviktig. Bara varandet i löpningen är. Det är enkelt och vackert. Renande.

Sydsidan om Lygnern är än mer storkuperad än nordsidan, och hisnande vacker. Från Sätilahållet inleds den med Torråsbacken som är ganska exakt två kilometer lång och en rätt tuff stigning. Sedan rullar det på, än upp än ned och innan vi når mål ska vi avverka 600 stigningsmeter - det är ganska skapligt för en asfaltsrunda. Känner mig pigg och fräsch, pressar inte på på något vis men kilometrarna rullar undan och vips har jag gjort 35 av 50 kilometer och står vid sista vätskekontrollen.

Med fyra löpta mil börjar det gå lite trögt men då för jag sällskap av hustrun som avverkat sitt varv redan och som rullat tillbaka för att möta mig. Lite skönsång, lite prat och lite sällskaplig tystnad räcker bra för att driva den värsta tröttheten på flykten. Höger över Fjärås bräcka, nästan framme nu och jag kan spurta i mål uppför den hemska simhallsbacken, nästan fem mil på ganska exakt fem timmar - inklusive generöst med fikastopp. Och utan att känna mig slaktfärdig efteråt. Glädjande!