Hemma och nästan på jorden igen. Efter att ha arrat UltraTri Sweden tre gånger känns det som att vi har hamnat rätt med det i grunden helt absurda upplägget att göra ett lopp från västkusten till Stockholm. Sju tappra startade på Nidingen på morgonen förra fredagen och gick i mål i Rålambshovsparken två och ett halvt till tre dygn senare. Det blir galet mycket att jobba med under en sådan långhelg och väldigt lite sömn, men belöningen ligger i att se den glädje och vänskap som loppet föder; hur alla hjälper och taggar varandra. Och att de som är med verkar gilla det vi skapat.

Men den egna träningen har fått ligga lite på sparlåga ett par veckor. Löppass där jag hunnit med och orkat, utan struktur utan mest bara för att hålla benen och kroppen igång. Det är bra så men nu behöver jag öka mängden en smula. Jag har lite äventyrsplaner för slutet av september och skulle må bra av några solida mängdveckor innan dess.

Dagens pass blir ett stokastiskt stökpass runt kroken. Gruset känns för lätt, jag väljer den stökigare blå stigen i massor med vind, svårt att få ner fötterna på klapperstenen nästan. Hittar bra flyt idag mellan stenskravlet. Snabba pigga fötter - härligt, det har känts tungt alldeles för många pass nu. Fortsätter en vända ut mot Ramsvål, vår allra klippigaste udde här hemma. Skumkaskaderna yr när Kattegatts vågor kastar sig in och går sönder mot urberget. Igen och igen. Strandstigen är sank men lättsprungen, och det är salt på läpparna och havsbrus i öronen.

Fint! Jag nöjer mig där och rundar av med en nedjogg hemöver. Jag tror att jag kanske är lite på G igen.