Det är frost i gräset utanför hotell Freden i Knäred. Alla är slitna och möra och vi har haft lite kartöverläggningar; ursprungsplanen var att ta Hallandsleden till Koarp och sedan följa Skåneleden uppe på åsen en bit innan vi springer ner till Ängelholm. Med vår nuvarande fysiska status känns det utopiskt, vi bestämmer oss för att köra på upp till Koarp men att om möjligt diagonala ner på grusväg till Hjärnarp istället, och sedan till Ängelholm därifrån. Syftet med resan, att traversera Halland på Hallandsleden, når vi vid länsgränsen i Koarp - resten är något slags bonus.

Jag har underbenet lindat när vi vandrar iväg från Knäred, över den sista Halländska storån Lagan. Dimman dansar vackert över vattenspegeln och det kunde vara en underbar dag för en morgonjogg. Men så fort jag försöker ett löpsteg stramar och hugger det i underbenet. Det blir promenad. Och mer promenad. Leden går brant uppför den södra älvbrinken men sedan planar det ut och blir lättlöpt och fint. Mycket är grusväg, vi har även kapat bort något omständligt långt ledparti idag för att få ner distansen.

Jag biter ihop och tänker att det blir bättre om jag kommer igång. Snurrar mekaniskt igång benen och får mig att springa. Det går långsamt men är ändå nåt slags löpning. Ger det några minuter men ingenting händer - bara ömt och eländigt, varje steg tilltvingat. Jag drar bort lindan i frustration; det blir varken bättre eller sämre - så fort jag försöker springa blir trycket på en liten punkt i underbenet, eller snarare i muskeln, för mycket. Benhinneinflammation från överbelastning, typ. Så jag går. Vi går - Varulven och Oscar går lite framför och håller koll på mig, jag är mest sur och vill vara ensam annars hade de väntat in mig.

Efter två timmars promenad är vi inte ens halvvägs till vår tilltänkta förmiddagslunchpaus i Våxtorp. De andra två står och solar i en glänta och väntar in mig, det är kallt i skuggan men ett fantastiskt höstväder - och i solen är det behagligt. Jag sätter mig mot en sten och säger att det inte kommer att funka - jag kommer med största säkerhet inte kunna springa ett steg till. Jag funderar på att avbryta och ta buss från en väg vi korsar lite längre fram eller möjligen från Våxtorp. Konstaterar också att om de andra ska ha nån chans att komma nånstans så måste de börja springa lite nu. Jag lovar att ta hand om mig, att jag har energi och mobilbatteri samt att jag inte fryser eller är akut skadad - i allra värsta fall kan jag ringa en taxi. Lovar också skicka regelbundna lägesrapporter men säger sedan att de får ta och pallra sig iväg nu.

Så går jag själv genom skogen, de flesta partier är fortfarande lätta och på hårt underlag. Jag har det lite jobbigt med nedförs, då måste jag flexa foten och det gör ont som fan - men uppför går fint. Lummiga skogar och hagmarker passeras i sakta mak, det är en eller annan traktorstig, annars är det mittsträngsvägar och hårt fint underlag. Ut på väg vid Flammabygget, jag konstaterar att bussar går det bara morgon och kväll här. Nåväl, att kliva av här känns ändå alldeles för trist. Jag kan ju åtminstone promenera en bit till. Pratar telefon med Hustrun som säger att hon kommer när hon slutat jobba. Ett par timmar dit och ett par timmars bilkörning hit men vilken hjälte. Då ska jag bara promenera på tills hon kommer, tänker jag. Ta mig till Våxtorp och käka lunch.

Så tänker jag att jag kan ju prova att byta strumpor igen. Jag har ett par Urberg kompressionsstrumpor, de pressar inte lika mycket som en Dauerlinda gör, men håller ändå ihop lite. Märkligt nog fungerar det. Inte som att det går över men ett lagom hårt tryck håller muskeln lite mer stilla och det går faktiskt att springa lite. Grabbarna grus har kommit till Våxtorp, bunkrat och hittat lunch och även om jag utlovat stryk om de är kvar i Våxtorp när jag kommer dit när jag ett litet hopp om att se dem igen. Ut på asfalten, vi lämnar leden här för en omväg genom byn, nedräkning - tre km in, två km in. Och där är skylten Våxtorp. Bara defilering till centrum, som i Våxtorp är en brandstation, en rondell och ett gatukök. Triumf! Sista halvmilen kunde jag springa nästintill oavbrutet.

Oscar och Varvulven har redan fixat hamburgare och cola till mig, och kaffe kommer medan jag äter - servicen är helt uppenbart grym här på den sydhalländska landsbygden. Härifrån är det knappt en mil till Koarp, visserligen är det 160 höjdmeter också men uppför funkar fint med benet så det oroar mig inte. Det vore väl skam om jag inte skulle ta mig till Skåne ändå. Vi knatar ut från lunchstoppet, går lite och kör sedan lite jogga-gå tills backen upp mot Koarp börjar. Det visar sig vara asfalt en stor del av stigningen, uppför uppför uppför i en liten kanjon. Riktigt vackert även om jag hade önskat lite mer stigunderlag. Men vi följer en skönt porlande bäck och en äng och en gård som för tankarna till alperna. Och så får vi äntligen vika in på stig; jag har åter släppt iväg de andra boysen en bit framför mig igen men kan börja springa när stigen planar ut.

Uppe på krönet kommer vi genom Koarps mosse, ett våtmarksområde som helt missat att vatten ska söka sig till lägsta punkten. Hustrun kommer tassande barfota på den slingrande skogsstigen, över hyggen stickor och strån, vänder med mig och vi får sällskap den sista kilometern till vindskyddet vid Koarp. Springer bakom och pushar mig sista biten. Så gött! Hela jädra Halland avverkat. Eller nästan. När vi ligger och slappar vid vindskyddet inser jag att vi faktiskt är kvar i Halland än. Det är trehundra meter över skogen till länsgränsen, men vi tar en nervarvningspromenad längs vägen istället. Det blir längre men torrare - och så finns en tydlig skylt som markerar att här börjar Skåne. Nu, bestämmer vi allihop, är vi framme!

Lite över 32 km och 430 höjdmeter summerar vi sista dagen på, majoriteten promenad men ändå till sist även lite långsam löpning. Dagssnittet hamnar därmed på lite över fem mil per dag och det är ju en del. Ganska nöjda med att rulla nedför åsen i bilen till Klitterhus strandhotell i Ängelholm, att duscha i lugn och ro och att äta en bra middag länge. Jag konstaterar att en slutspurt på stranden till Klitterhus i solnedgång hade varit en helt magnifik avslutning och i ett annat liv och med bättre mängdgrund skulle det kanske funka. Men jag är ändå nöjd med sättet vi lyckats genomföra äventyret på; ganska tuffa etapper men även med tillfälle till kontemplation, vackra vyer och goda smaker.

Det är en helt ny upplevelse även att åka bil tillbaka hem dagen efter - när det tar ett par timmar att köra motorväg den sträcka man transporterat sig, då vet man att man kommit en bit.

Nu blir det soft och rehab ett par veckor - sedan får vi se.