Mycket av det roliga i mitt liv kretsar kring traillöpning. Jag mår sällan så bra som när jag får kötta på över en blöt och trasslig skogsstig, sällan så lycklig som när jag får köra långa leriga pass över stock och sten bortom ära och redlighet.

Nu har jag ju gått och anmält mig till en platt Iron och känner även allmänt att min löpning mår bra av att växla in pass på fastare lättlöptare underlag. Så jag utmanar mig själv med att försöka springa otrailiga pass den här veckan; mitt i veckan ett långt lunchpass från Mölndal upp i Krokslätt och sedan tillbaka över dalen till Delsjöområdet. Det blir många höjdmeter och mycket skogskontakt men underlaget blir aldrig mer avancerat än motionsspårsgrus.

Dagens pass är utmanande på ett annat sätt - jag springer ju oftast punkt till punkt eller så stora loopar det går. Idag gör jag det omvända, en flaska vatten och ett par bars på en av bänkarna på krokens 1400-metersgrus. Sedan är det bara att snurra på. Bara en kopp kaffe till frukost, så det är lite segt att komma igång men den hårda vinden till trots går det fint att koppla in autopiloten och flyta på i lugnt tempo. Lyckligtvis har jag sällskap av hustrun på reservatet så tristessen bryts med jämna mellanrum.

De första varven tar lite mer än åtta minuter, sedan är jag varm och lägger farten bekvämt på åtta minuter per varv. Lite drygt halvvägs in i passet höjer jag farten lite till och får börja ta lite frukostenergi. Varven tickar på; åtta varv, tio varv, tolv varv. Efter fjorton varv är jag nästan klar och får vrida ner tempot till nedjogg igen.

Sju mil löpt den här veckan, och även om en hel del har varit i skogen har det i princip inte varit ett enda lersprång. Det finns avhållsamhet och så finns det avhållsamhet.