Jo, vi kom i mål allihop; alla svenskar i Nedbankteamet. Bäst och grymt imponerande var Kajsa Bergs insats, 3:a med mersmak och som debutant i loppet. Alla utom just Kajsa har sin lilla medalj; Kajsas kommer dock vara av rent guld (topp 10), så den kommer först efter dopingstester etc...Jag och Frida fick Silver (tid på 6.00-6.30) och Jonas/Fritjof fick silver med guldram..(Under 6 timmar och inte topp 10)

...men vi tar tävlingsdagen från början. Klockan ringde 02.05 och jag tyckte jag sovit förhållande vis bra några tillmar. Så det var en positiv start, men allmänt brukar jag inte bry mig så mycket om sista nattens sömn innan lopp; har lärt mig att inte låta sådant påverka mig på elittiden.
Frukost ganska direkt, och till 02.30 hade jag fått i mig det jag ville innan start. Tog yoghurt, banan, lite vitt bröd med ost, kopp te.
Sen var det sagt att bussarna skulle gå 03.00 sharp, men så var det givetvis inte….när sen väl Nedbanks elitbussar kom, insåg både jag och Buud att här gäller det vara snabbt på busse, där vi drog med oss övriga svenska. Och mycket riktigt blev det fullt, eller överfullt och man såg några stressade elitlöpare som inte kom med som skulle få vänta på buss som skulle komma ”direkt efter”. Det tror jag kändes lite riskabelt…speciellt eftersom vi redan var sena.
Sen var det lite diskussion runt hur snabbt bussarna skulle få köra, Nedbank teammangern ville gärna 150-fart, för vi var sena, men det blev någon kompromiss. Sen när vi närmade oss Pietersmaritzburg började det bli köer på vägen, så si slutendan var vi inte framme förrän 45 min innan start. Men det kändes ändå lugnt. Väl framme i ”elitrummet” som låg i någon närliggande byggnad, gällde återigen att vara taktisk och direkt inta en toalett. När jag och Buud var klara med det var kön lång utanför…
Kändes ändå riktigt harmonisk, och jag körde en mini-jogg i rummet på 1-2 minuter och lite rörlighet innan det blåses i visselpipan för sista gången att nu måste elitgänget gå ut till starten.

Lite rörlighet i min miniuppvärmning...

Runt 20 minuter innan start slussades vi in framför startlinjen och det tog inte många sekunder innan vi var inne innan bakomvarande löpare drog bort sitt band och fyllde på bakifrån. Kan lugnt säga att det blev hyfsat trångt men stämningen var mycket positiv.
Runt 10 grader i luften, och först hade jag tänkt ha på ett överdrag över lnnet (vilket man fick) men alla människors värme i startfållan gjorde att det blev varmt där och då och kollade in mästaren Buud att han skippat överdraget. Så någon i publiken fick en hyfsat fin longsleeve.
Med kanske 12-13 minuter kvar till starten började sångerna. Först nationalsången, där kepsen fick åka av och sen några verkligt stämningshöjande sånger där nästan alla sjöng med.
Med en minut kvar ”gol tuppen”. Tydligen an tradition att den ska gala innan start; och sen pang så var vi iväg.
Det är ju mörkt vid starten och var lite varnad för både att det skulle vara trångt och att man skulle se lite dåligt men jag tyckte ljuset var bra och att fältet öppnade upp sig riktigt bra. Hittade min rytm direkt utan stress och även om det nu var kallt med bara linne shorts, kändes det valet bra. Flöt på bra, utan någon koll på fart och tid och det kändes verkligen superinspirerande att vara igång på banan som kantades av många åskådare trots mörkret.

Hade ett lätt midjebälte med några gels och en flaska dricka, så trots att svettningen inte direkt var igång vid 5 km tog jag dricka där. Varje km fanns utmarkerat på banan med ”nedräkning”, så med 84 km kvar drack jag en blandning av lite resorb sport och sportdryck. Jobbade vidare med som jag tyckte bra rytm, utan att kolla mellantider. I efterhand ser jag att jag passerar första tidsmatten efter lite drygt 16 km på 299 plats med en snittfart på 4.04 min. Runt här började solen så smått komma upp, och var en vacker uppgång med röd grynings-sol.
Banan kantades inte av publik hela vägen här, men vid större korsningar var det trots tidig morgon full fart och full peppning.
Banan inledningsvis är riktigt böjande, men både uppförs och nedförsluten kändes bra löpbara. Nästa tidskontroll kom efter 31,5 km som jag passerade på 2.08.49. (Nu 289:e plats) Runt här hade jag gjort av med mina gels och gav mitt midjebälte till några barn som hejande barn; som verkade bli glada….
Från här skötte jag energi och vätska via de officiella kontrollena som jag måste säga kom tätt och funkade riktigt bra. Drickan fick man i små avlånga platspåsar som var enkla att greppa och ta med sig. Sen bet man bara ett litet hål och kunde spruta över sig eller dricka
Benen kändes bra och jag var positiv att allt funkade så bra. Körde mitt eget race och låg inte i någon klunga utan passerade och passerades av lite löpare. Positivt att benen kändes så pass ok ändå och nästa officiella tidskontroll var efter 45,57 km och här hade jag 3.07.19 och det innebär att jag passerade maran på strax innan på runt 2.55. Det kändes bra.
Precis runt där skylten med 46 km kvar kom damledaren ikapp mig och hon hade ett riktigt stort killgäng runt sig. Jag släppte förbi alla, och fick sen strax därefter se ledarinnan gå ut från klunga och snabbt in på en toalett. Gruppen med killar blev helt ställda och det kändes nästan som alla stannade upp för att vänta eftersom dom ville vara med i TV….

Strax efter 50 km kom verkligheten ikapp mig och det började bli tufft, lite energimässigt ibland men framförallt muskulärt. Vid 59 km passeringen, där skylten sa 30 km kvar började benen bli ganska styltiga och en höft kändes lite värre än den andra… Jag kan lugnt säga att banan dittills varit klart utmanande. Inte många flacka partier, utan antigen uppför eller utför. Sen gäller det ju mentalt koppla bort nedräkningen. Försökte tänka att det ju faktiskt bara ett normalt långpass kvar..

Från 60 km och in i mål hade jag fått bilden att det i princip skulle vara utför, så jag såg fram mot att försöka hitta ett rullanade utförs-steg trots tröttheten. Men det var svårt och sen var det inte direkt ”bara utför” utan flera relativt tuffa backar uppför bröt av, men när uppförluten var lagom branta var det klart skönare än utför. Framförallt var det högerbenet som vid vissa stegisättningar utför kändes som det skulle sjukna ihop och inte ta emot belastningen. Försökte intala mig att det var det här som jag kommit för att uppleva. Vätskestoppen blev lite längre och i några branta uppför eller utför insåg jag att min kropp nog mådde bäst av att gå, även om publiken peppade att jag inte skulle stanna och gå utan ”keep going”.

Vid skylten 9 km kvar, dvs 8 mil avverkade kom dagens svensk förbi min. Det var Kajsa Berg som jobbade på mot sin 3:e plats. Jag höll undan och ropade lite på Kajsa, och ”svenska” Nedbank Team ledaren Peter Fredricson fixade här i trots peppan av Kajsa att jag fick en extra gel. Den var välbehövlig och jag kom igång så smått igen sista 5 km mot målet. Fortsatt mycket publik och skådespel längst banan, men nu kunde jag inte ta in så mycket längre utan nu var det ”bara ta mig till mål”. Oerhört skön känsla att nå målet, för jag hade det tufft på slutet, samtidigt var nog sista 5 km mina bästa avslutning i ett ultralopp. Det får jag ta med mig och sen givetvis hela upplevelsen. Det är ett grymt lopp!!

Väl i mål blev det en svårbemästrad trappa till Nedbank samlingsstället....

Tuff trappa efter 89 km....

.... Väl över trappan fick jag lite rapport hur det gått för min rumskamrat Fritjof Fagerlund och Jonas Buud.
Buud hade en dag då det var segt från början, han sa att han aldrig var med i matchen; men han tar med sig avslutningen för sists 15 km kom han igång….just det där att han kom igång sista 15 säger väl lite om Buud….och ärligt hade han ju inte haft de bästa förberedelserna innan loppet med två segdragna förkylningar. Nu blev han 22:a på 5.58; Han kommer igen, och man inser att han för med sig respekt här nere då tvåan i loppet erbjöd honom på skoj 10% av sin prispengar (runt 100.000) för att Buud inte skulle komma nästa år när det är uphill!

Fritjof gick oerhört starkt och plockade placeringar nästa hela vägen efter startrusningen. Ingen passerade Fritjof på sista halvan och ser man till ”splittiderna” på andra halvan  så hade han mellan 5-8 snabbaste tid av alla i hela loppet på dessa bitar.
En av topplöparna han sprang om sa att; "he was fucking flying down the hill".
- Slutplacering blev 14:e plats med runt en timme snabbare tid än mig.
Eftersom jag delat rum med Fritjof på hela resan kommer det en lite egen rapport kring honom, här på bloggen framöver.

Kajsa var verkligen grymt imponerande; och det har vi ju skrivit om på marathon.se…så det lämnar jag där. Men oerhört kul för ”svenskarna” att Kajsa kom på podiet.

Hur som var jag nöjd, men trött när vi kom tillbaks till hotellet, blev lite vila på sängen...

Men sen efter dusch samlade jag ihop mig och stapplade ner till resturangen...


Där Team ledaren Peter Fredrksson bjöd på guldchampande för Kajsas fenomenala insats!


Idag var det lite lätt stelt, men vi fick skjuts ner till stranden och ett välgörande ”saltbad”:

med Buud och Fritjof i Indiska Oceanen fick avsluta resan och äventyret,
- för nu är det dags att åka hem till Stockholm Marathon veckan!

//Szalkai