TSM Running och sommarens löpning springer på. STHLM10 (bilden med Kristina Rosenberg), TSM avslutning och många "coachpass" förra veckan, och igår (söndag 19 juni) körde vi sommarens första långpass, och det i ultra-tappning.
Ultraupplägget innebär att vi delar upp långpasset i slingor som hela tiden kommer förbi vår vätske och energidepå.
Löparna kan avsluta långpass när man vill vid depån och just denna söndag var det flera milenlöpare som var nöjda efter första 13 km rundan då det var distansrekord. Några andra utnyttjade den givna tiden och höll igång 3,5 timmar. Bra upplägg tycker jag som coach där vi hade över 150 löpare totalt igång vid starten; något färre efter 3,5 timmar…


För egen del var jag energi och vätskesupporter, och det kändes uppskattat; speciellt cocacolan efter 2 timmar och chipsen. Söndagförmiddan var nästan som en lördag kväll. Lånat bilden från TSM ledare Helena; tack!

Jag hade gärna sprungit med nån slinga, men jag står i valet och kvalet kring att vila, eller träna.
– Ja det är den ständiga frågan när man har lite skavank. Dom som hängt med här eller på min instagram vet att jag har en häl/hälsena som inte riktigt vill som jag; och än mer efter Comarads Marathon följt av ASICS Stockholm Marathon 6 dagar senare. Det var om man säger så inte helt bra för skavanken……
- och nu trots att jag tagit det lugnt, haft helvila, har det inte blivit bättre; och då brukar mitt drag vara att träna på och ignorera att det känns; för ibland, ja det har faktiskt hänt ganska ofta har lösningen varit att ”springa bort” skavanken. Första gången jag gjorde det var när jag gjorde min debut på maran so m 19 åring. Då hade dragit på mig löparknä i jakten på att vara så bra som möjligt till terräng-VM som jag var uttagen till. VM loppet gick riktigt dåligt så där och då sprang jag inte direkt bort smärtan. Vi hade ett riktigt bra svenskt 4 manna lag i juniorklassen; men jag och som tur var för mig Kent Claesson sabbade detta genom att komma på typ 125-126 plats av 130 löpare…(skönt att inte ensam vara lagsumpare..)
Efter de ”la jag av”, eller i alla fall skippade löpningen ett tag samtidigt som jag kände att löparknäet inte blev bättre. Så kom då skolresan till Paris, där jag alltså oplanerat och utan långpass sprang maran och blev av med löparknäet…ingen känning nånsin mer i det knäet :)

Parisloppet. 2.32 utan långpass med löparknä :)


Nu ska jag givetvis inte rekommendera folka att springa bort skavank, får det finns många lägen där det kan bli riktigt dåligt om man trotsar smärtan, men för att inge några med skavank hopp kan man i vissa lägen med fördel jobba vidare med löpning trots att det känns. Det man får vara lyhörd på är att det onda inte accelerera och att man inte kompenserar ”ondan” på något sätt som gör att man överbelastar något annat och får en onödig extraskavank…
I mitt läge har jag kommit till den punkt att det onda gjort/gör att jag omedvetet inte kopplar in hela min muskelkraft och vad, så för mig; hoppas jag är lösningen att jobba upp aktiveringen igen och vi kortare; och faktiskt även lite tuffare pass kunna hålla igång löpningen och samtidigt succesivt jobba bort skavanken och jobba upp styrkan igen.

Lite regn och ingen tillgång till gym för ju inte hindra att jobba med "inkoppling" av vad och hälsena!

Får se om det går, men efter 33 år som löpare finns det hopp. För några gånger har det känts som det här kommer aldrig bli bra igen; sen har det ju ändå blivit det. Så det fixar sig frågan är bara vilken väg som är lösningen.