För 20 år sedan, var jag den senaste manliga svenska maratonlöpare på OS. I år trodde jag verkligen att det skulle bli en ny OS löpare från Sverige genom Mikael Ekvall. Han seriösa debut på maratonsträckan i höstas på 2.12.07 i Frankfurt imponerande på både mig och alla andra som är insatta i maratonlöpning. Loppet där, borde varit direkt kvalificerande för årets OS i Rio, speciellt som Micke direkt kan tas ut under kriteriet FRAMTIDSMAN.
– Micke fick dock inget klartecken, och till viss del kan jag förstå att SOK ville se mer av Micke. Helst ville dom ha en mara till på bra tid, men Micke gjorde tillsammans med sin tränare Mats Erixon en annan plan där man utgick från att prestera max på OS och tänka långsiktigt. Det innebar att han inte skulle bränna av en mara till utan jobba underifrån med kortare distanser som är utvecklande även för maran; både mot OS och på lång sikt. 
– Micke levererade både på 10 km, trots lite strul med gallsten, och sen på sista tuffa inför OS med EM halvmaran där han under ganska tuffa förhållande jobbade i mål på 1.04.27. Bara 2 minuter från 2.06 killar på maraton som också har OS i sikte, och klart före många andra rutinerade maratonnamn som ska springa på OS. Med EM loppet visade Micke att han är på väg mot sin bästa form någonsin och är redo för en OS mara. Kanske inte topp 8, men med tanke på att han har sina bästa år som maratonlöpare framför sig hade OS gett viktig erfarenhet och en enorm kick i den fortsatta karriären.

Jag tycker SOK i detta fall gått för mycket på ”topp 8”, och inte kollat framtid och inte kollat riktigt på den seriösa plan Micke har för OS och för framtiden. Jag har pratat med Micke och vet att han kommer igen, och kommer jobba vidare med sin plan och det kommer bli mycket bra. Han har alla förutsättningar att klippa svenska rekordet och med smarta lopp på mästerskap kommer han kunna hävda sig även där. DET ÄR MYCKET SYND bara att han inte redan nu kunde SKAPA SIG RUTIN inför OS 2020.

När jag blev uttagen till OS 1996 såg maratonvärlden lite annorlunda ut. Världsrekordet som hade stått sig i 8 år låg på 2.06.50, en tid som man då tyckte var en ouppnåelig, man vann London Marathon på 2.10 och årets bästa tid innan OS låg på 2.08.25. Alla tider under 2.10 var riktigt bra, och idag så rycker man lite på axlarna om vinnartiderna inte ligger ner under 2.06.
– Så rent krasst stod sig mina 2.15.30 som jag gjorde i januari OS året hyfsat. Nomineringstiden låg då på 2.15, och jag nådde heller inte riktigt ända fram. Så även jag behövde göra ett lopp till för att bli uttagen till OS.

Full fokus att kvala till OS i Stockholm Marathon 1996.

Det blev i Stockholm Marathon där jag gjorde mycket av jobbet i loppet för att hålla uppe farten och nå 2.15 igen. Med tanke på banprofilen i Sthlm hade jag lite tidsrabatt, så mina 2.15.53 i Stockholm (48 sekunder efter vinnaren) gjorde att jag fick klartecken. En fantastisk chans och möjlighet, där jag kom med på framtidskriteriet!
– Sen tog jag tyvärr inte riktigt chansen i OS, kanske brände jag ut mig för tufft med ett maxlopp i Sthlm 2 månader innan OS.... Kanske var jag för nervös, kanske tränade jag för tufft? Kanske hade jag bara inte min dag.
Samtidigt om jag gått på den linje som Micke nu gjorde med kortare lopp mot OS hade jag inte heller fått åka. Men jag kan alltid spekulera i att jag kunde presterat bättre med ett annat upplägg; och där i tror jag att Micke gjort rätt med sitt upplägg OM HAN BARA FÅTT CHANSEN!

– Nu blev jag 64:a på 2.24.27. Riktigt riktigt tufft, då jag hade det jobbigt redan efter en mils löpning. Minns att det kändes som jag sprang i lös sand….men det var så här ii efterhand en fantastisk chans och upplevelse.

79 nationer kom till start. Just att det är så många länder med tycker jag hör till OS. Med bara sub 2.12 löpare hade det inte varit många nationer med….
Totalt var vi 124 löpare som stack iväg på OS maran i Atlanta. Trots morgonstart var det 26 grader och 80 % luftfuktighet, men det var lika för alla. Vann gjorde en löpare som inför OS loppet hade något sämre personbästa än mig (2.16.08 var hans PB). ”Lille Sydafrikanen” Josia Thugwane vann den dittills tightaste OS maran på manliga sidan på 2.12.36. Sydkoreanske Lee Bong Ju var 3 sekunder efter på silver plats och Kenyanen Eric Wainaina hade 2.12.44 på bronsplats.

Jag var oerhört besviken efter loppet, gav bort/sålde direkt alla mina OS kläder….och ville helst glömma loppet. Men med perspektiv berikade loppet mig, och jag jobbade vidare mot OS 2000.

Tog nästa steg 1999 till 2.13 i London men sen blev träningen lite för tuff inför nästa steg som jag behövde ta inför OS och jag blev skadad. Så tyvärr blev det inget mer OS, men jag kunde få ut den tuffa träning jag la in för att kvala till OS 2000 på hösten 2000 och våren 2001; då jag var som bäst i min karriär.
Jag gjorde ett starkt 2.14.04 lopp tidigt på hösten och hade jag fått ett bra lopp i Fukuoka Marathon som avslutning på året kunde det blivit riktigt snabbt.

I Fukuoka fanns det dock inget mellanläge, utan antingen var det 1.03 öppning som gällde eller så var andra klungan som jag fick dra och som jag ”tog hem” men där jag inte orkade hålla fart.

- Men, men som avslutning fick jag vinna Stockholm Marathon innan sommaren 2001.
Någonstans i det, i hela min elitkarriär hade OS en drivkraft i sig, till träning och till motivation, och OS i Atlanta har en plats i min löparhistoria, precis som OS i Rio skulle haft i Mickes karriär!

Så om dörren inte är helt stängd; SOK, låt Micke åka nu. Han är redo och han kommer ta med sig det och använda i sin karriär mot OS 2020 och ännu mot ännu snabbare tider på maran!

//Szalkai