8 km idag med Nubbe Norberg i lätt kupering på lunchen. – Känns inte helt bra, men bästa på länge även om farten var lugn och fin. Så det finns hopp! men i övrigt inte så mycket att rapportera från min nuvarande träning utan jag kör vidare med min OS historia från 1996, där jag tidigare beskrivit perioden under året fram till nomineringen.

Första passet efter samtalet som gav mig klartecken för OS blev en 13 km distansrunda som normalt skulle gått i 4.10-4.30 min/km fart, nu gick det i 3.50!! Så direkt en kick men också ett besked att Stockholm Marathonloppet inte hade sänkt kroppen, utan känslan muskulärt var klart bättre än långpassloppet i Boston Marathon som jag berättade om i förra inlägget.
JAG skulle få delta i OS. Det hade givetvis varit ett mål redan från det man var ungdomsfriidrottare, för OS är det största inom friidrotten. Samtidigt kändes det nog aldrig riktigt realistiskt, det var mer en dröm som alla nog har som håller på i ungdomsåren. För även om jag hela tiden var hyfsat bra fanns det många i Sverige med klart större ren löptalang. Flera löpare hade konkret mycket större förutsättningar för att springa snabbt. Men det är ju många bitar som vägs in, och min träningstålighet och förmåga att plocka ut allt ur kroppen trots att det gör ont var egenskaper som tog mig vidare och gav mig chansen….
Senaste åren hade det känts som chansen faktiskt fanns, och det var stort för mig när det blev verklighet. Marathonvärlden var inte lika tuff tidsmässigt som idag, utan jag var inte så långt efter då en 2.10 tid på maran fortfarande var riktigt bra i världen!

Hur som sansade jag mig lite efter 13 km passet i glädjefart och tog det lugnt veckan ut med träningen. Ett pass som jag brukar stämma av med kroppen körde jag en vecka efter Sthlm. 5x200m med 200 jogg-vila på bana. På den tiden gav känslan och den konkreta tiden på 200 meter mig lite besked kring om jag var för sliten av lopp/träning eller om det bara var att köra på. Förutom just att stämma av tycker jag ett sådant inslag i långloppsträning är bra. Lite fart för benen, och samtidigt så långt flytlopp (runt 30 sekunder) att man samtidigt får lite puls och flås utan att det sliter. Jag borde lägga in fler sådana inslag igen i nutid så fort jag är 100% igen… men nu 1996 när detta pass flöt på ok en vecka efter maran med 33-32-31-30-29 på 200-ingarna kunde jag dra igång förfullt igen. 8 veckor fanns att jobba på fram till OS maran.

Det jag konkret skulle ändra på i min normala träning var att träna i värme. Utifrån att snitt temperaturen i OS staden Atlanta låg på 30 grader med hög luftfuktighet och toppar på klar över 40 grader var det en sak många runt mig sa att jag borde träna på redan hemma. Så via SOK (tror jag) fick jag möjlighet att träna i en värmekammare….


När jag ser tillbaks på det idag, undrar jag nu när jag har facit om den här träningen verkligen gav mer än den tog? Bandet gick i 18 km/h och hade ingen lutningsfunktion, det innebar att det inte funkade att köra kvalité (för långsamt) och inte riktigt tröskelträning heller. Utan alla mina 12 pass därinne bestod av distanslöpning på 15-20 km. Passen gick alltid i runt eller strax under 4.00 min/km i fart. Alltså många distanspass som gick snabbare än vad dom skulle gjort om jag kört dessa ute. Så lite "mellanpass", där det varken var hårt eller lätt och kanske slet det mer än det gav?! 


38 grader och 70% i luftfuktighet på vissa av passen gjorde att jag nästan tappade 3 kg i vikt, dvs jag förlorade så mycket vätska under ett distanspass. Så inte konstigt om det slet lite.....Hur som är det svårt att mäta effekten och analysera vad som gav vad. Men en del media blev det ju :)

I övrigt tränade jag på som vanligt, där jag varje vecka hade ett tävlings-lopp som träning. Ett enkelt sätt tycker jag att få till bra kvalité och något som man oavsett nivå faktiskt kan ha nytta av i sin träning om man vill utvecklas.
- Samtidigt var det inga lopp som jag toppade för utan alla loppen kom rakt av i relativt tuff träning. Första loppet var ett 5000 meters lopp på Stadion, där jag med mina 14.39 faktiskt satte tävlingspersonbästa och det loppet bekräftade att jag var på ”banan”. Veckan efter var det klassiska och fina Trosa Stadslopp på 8,9 km som var träningstävlingsloppet, och även där tyckte jag allt visade på att jag låg rätt. 27.07 gav runt 3.03 per kilometer vilket var ok för mig på ”gata” och ok dessutom eftersom loppet kom i slutet av en 18 mils vecka. Faktiskt den vecka med mest volym (mer blev det inte) mellan kvalloppet i Stockholm Marathon och OS.
Veckan efter var OS mindre än 5 veckor bort, och jag pulserade ner till en 13 mils vecka och här blev det återigen ett 5000 meters lopp som veckans huvudfartpass. Bara 14.53, och kanske en signal om att klimatkammarpassen och övrig träning börjat slita på kroppen. Svårt dock att avgöra då det var lite av ett taktiklopp där varken jag eller någon annan i ”klungan” ville dra.
Oavsett var det ett bra överfartspass till maran, och jag drog inte i handbromsen utan pulserade upp igen veckan efter, som var sista fulla veckan på hemmaplan innan avresan till USA.
...och det blev en 175 km vecka bestående av:
Måndag: Morgonjogg (mj) 8 k. Lunchpass: 10x400 m bana; snitt 65,2 med  45” vila. Kvällsjogg 8k.
Tisdag: Mj 8 km. Kvälldist 12 km + styrka.
Onsdag: Mj 8 k. Lunch 16k i värmekammaren på 57 minuter. Kvällsdist 9 km + löpskolning.
Torsdag: Mj 10k. Kvällspass 15x200 meter backe. (150 m uppför 50m flyta ut mer plant i "maskinbacken")
Fredag: Mj 8 k. Kvällsjogg 5 km + 5x200m lugnt med 200 jogg på bana.
Lördag: Mj 6 km, sen tidig eftermiddag;


Varbergs Halvmara med 3 veckor kvar till OS loppet. Tänkt som en tuff avstäm och ett bra pass. Just en snabb halvmara med 3-4 veckor kvar till maratonloppet tycker jag är riktigt bra träning. Nu blev det lite lugnare än tänkt. Efter en öppning på 15.40 (5km)-31.35 (10km) blev det lite prestige kring segern i loppet mellan mig och Lars Andervang så farten sjönk, men jag lyckades dra ifrån sista kilometern och vann på 1.07.45. Ett bra pass, men jag hade trots allt nästan 1 minut bättre på halvmaran innan Stockholm där jag körde helt solo. Men, men ändå ett bra kvitto som sista tuffa innan avfärden till OS.
För tisdagen efter bar det iväg. Ett stort kycklinggult gäng av idrottare samlades på Arlanda, och hur det gick där tar jag i nästa inlägg då jag är på plats i USA och OS byn;

//Szalkai