Liten progression i min löpning i nutid. 5 km light tröskel igår på 18.14, där häl/hälsena var ok och faktiskt såpass ok att det blev en kort förmiddagsjogg idag. Alltid något! - men nu när friidrotten dragit ingång i Rio tänkte jag avrunda min lilla OS historia.

Med 18 dagar kvar till OS-maran 1996 åkta jag iväg med större delen av svenska friidrottsgänget. Om jag räknat rätt var vi 18 friidrottare i truppen inklusive ett 4x100 meters lag som fortfarande innehar det svenska rekordet som dom satte när dom blev 5:a i Atlanta-spelen; det var stort!. Tyvärr var det inga fler svenska manliga medel eller långdistanslöpare i truppen, däremot var Malin Ewerlöf och Sara Wedlund med på damsidan där dom sprang 1500 respektive 5000 meter.

Efter att ha anlänt till USA åkte vi direkt till OS byn efter några timmars ackrediteringsväntan på flygplatsen i Atlanta. Vi skulle visserligen vidare på vår ”precamp” i närliggande Athens men först var det invigningsceremoni. Som alltid en fråga om man ska vara med där, men eftersom friidrotten drog igång senare i spelen, då som nu, hängde alla friidrottare med här. Så först en natt i OS byn och sen invigning. Noterat i dagboken att det var stort och mäktigt, men att det var svårt att få nån riktig känsla.


JO Waldner bar svenska fanan och Muhammed Ali tände elden. Stort bara det.

Direkt efter invigningen bar det iväg till precamp, där vi anlände tidigt på morgonen. Men det gjorde inte så mycket då inledningen på precamp mest handlade om acklimatisering.
Från min klubb Spårvägen hade, utöver Ewerlöf, korta häcklöparen Claes Albihn kvalat in och det var mest dom jag umgicks med i början förutom att jag var lite support på plats till Sara Wedlund.


Gräsjogg på "precamp" där Sara kör på och "Clabbe" och Malin tar det lugnt i bakgrunden.

Jag och Sara körde några lugna pass ihop och vi lyckades även delvis kombinera något kvalitativt pass. Hon kom senare på en otroligt fin 11:e plats i finalen på 5000 meter!
- Mitt första riktiga pass blev en klassiker över 8 x 1000 meter på bana. Utifrån att det var 30 grader varmt och ganska fuktigt var jag riktigt nöjd med 3.00.6 i snitt enligt dagboken där jag gick från 3.07 ner till 2.54 på sista.
Dagen efter var det distans kombinerat med lite fina gräskoordinationer.


Gräskoordinationer i "lättviktskor" eller barfota är även det att litet ”extra inslag” som jag kan rekommendera att lägga in för att aktivera steg, fötter och hitta känslan i löpningen. Precis som med 5x200 meter som jag beskrev i förra blogginlägget är det ett pass jag borde få in igen; men nu är ju sommaren snart slut så det får vänta till 2017…

Dagen efter gräslöpningsdagen var det tänkt att jag skulle lägga in en volymdag fördelat på tre pass. Började med 10 km lugnt tidigt på morgonen, sen i bra lunchvärme återvände jag till banan med aktivering av både steg och puls. 10 x 300 meter med 100 meters joggvila där farten funkade ok. 47,3 i snitt och sen avslutades dagen med en 10 km löpning till och runt 35 km totalt med uppvärmning och nedjogg inräknat. I den här fasen behövdes inte så mycket mer att göra under dagarna, men det blev någon bio och lite annat med friidrottgänget. Det var avslappnat och det var en lite häftig känsla att vara ”olympier”, för man märkte hur stort det var i USA att bara vara med i ett OS.
Två lugn dagar med 18 och 20 km följde innan det var dags att åka in till OS byn igen. Hela friidrottstruppen skulle åka in, men min plan var att bara åka in för att åka med på banbesiktningen av OS banan följt av att springa lite på maratonbanan tidigt på morgonen dagen efter och sen åka tillbaks till lugnet i Athens. OS byn var cool, men ganska stimmigt och eftersom maran skulle avgöras sista dagen skulle det bli långt att vara i byn i 9 dagar innan mitt lopp.
Väl på plats i OS byn tog jag dock beslutet att stanna. För OS byn med alla aktiva från olika länder och grenar är ju något man vill uppleva också och jag skulle varit helt själv i Athens. Idag skulle valet helt klart blivit annorlunda….men då var det en del av OS att vara med där allt hände.

Med Claes Albihn i OS byn.

Jag delade rum med Dag Wennlund, en spjutkastare med OS rutin och fantastiska meriter. Dag hade en 8:e plats med sig från OS 1988, och var även med i spelen 1992. Det funkade bra eftersom han var lugn och rutinerad. Tyvärr fick han sen inte riktigt till det på tävlingen.

Med 8 dagar kvar till mitt lopp var det dags för sista tuffa dagen. Jag skulle kombinera ett tufft kvalitativt pass med en längre distans. Det blev mitt upplägg, som jag kom fram till på plats, för jag tyckte resor och annat gjort att jag tappat lite i långpass. Jag hade bra volym, men inga längre sammanhängande långpass. Nu blev det ju inte riktigt långpass, men lite uppdelat långt med något stopp för vätska och byte av skor. Även här skulle jag nog gjort annorlunda idag med mer kunskap kring träning och kring vad jag behöver. Hur som skrapade jag ihop totalt 35 km, där en del avverkades på banan där jag la in 3000-1000-1000-400-400-200 med mycket lugn joggvila på runt 3 minuter efter 3km och med runt 1,5 minut mellan de andra fartinslagen. Farterna var ok, 9.03-2.54-2.52-66-64-29 men det frestade på både på kropp och min ömma punkt: hälsenan. – Så den planerade vilodagen som följde kom lägligt.

Spelen var i full gång och nu började det bli lite segt. Superkul att kolla på friidrott och även någon handbollsmatch, men lite segt att vänta när alla andra blev klara. Några turer till Oakley huset blev det, ett eget hus för aktiva som hade kontrakt…det fanns en och annan stjärna som hade det, och så jag då :)
Clabbe åkte tyvärr ut tidigt på 110 meter häck, och även om jag tog det lugnt blev det ett avbrott att hänga med ut utanför OS byn på kvällen efter hans uttåg.

En liten del av friidrottsgänget...

Tisdagen i min tävlingsvecka fick vi ett annat avbrott då truppen var inbjuden att hälsa på kungafamiljen. Därifrån är toppbilden tagen.

En kult bild från några grymme lirare som också hängde med på kungafamiljens tillställning!

Kul minne givetvis och tidigare samma dag hade jag gjort sista fartpasset. 10 x 300m med 100 jogg återkom, men nu lite lugnare än tidigare med mer flyt än att kämpa. Låg mellan 48-50 sekunder per 300-ing. Noterar dock att hälsenan fortsatt ömmar lite, men ingen fara och nu är det bara underhållande distanslöpning och lite kompletterande spänst kvar.
- Fortsätter kombinera OS byn med att kolla friidrott på arenan, och på onsdagen blir det friidrottsguld till Sverige. Ludmila vinner 100 meter häck. Lite kluven till det idag, samtidigt var hon väldigt schyst som person och inte alls divig eller så trots att hon var stjärna.
Sven Nylander var en annan som imponerade och som nästan nådde medalj och Mattias Sunneborn kom 8:a i längden. Så friidrotten gick bra och egentligen hade jag ingen press, men det kändes ändå lite i slutfasen som att man ville visa mer för andra än för sig själv…

Äntligen var jag framme vid min dag. Sista dagen på hela OS, det var först jag, och sen var det handbollslandslaget som skulle spela om guld. Hur skulle det gå?

Marathon starten var kl 07.05 på morgonen. Så tidigt för att undvika den tuffaste värmen. Upp tidigt, och det var inga som helst problem utan snarare bara skönt, för som jag noterat låg jag mest och väntade på att få åka iväg till arenan.
Lätt lätt uppvärmning ganska långt innan start för att få igång kroppen och magen och för att man inte riktigt visste hur mycket man kan hålla igång efter de olika ”callrummen” innan start.
Ut på den stora arenan som en av 124 löpare från 79 nationer. ”Bara” 26 grader vid starten men 80 % luftfuktighet. Full fokus och givetvis en förhoppning om att ha en bra dag.
Minns att starten inne på stadion var avvaktande, men väl ute på Atlantas gator höjdes farten.
Tyckte att jag startade i en kontrollerad och bra fart, men redan efter 5 km infann sig en seg känsla. Det är svårt att beskriva, men jag har aldrig tidigare, eller senare upplevt att det så tidigt knappt gått framåt. Det var verkligen en mardröm och inte alls vad jag väntat. Jag fick jobba för varje steg trots att farten inte var så hög.


Kanske var det nervositet, kanske funkade inte löptekniken även om hälsenan var helt ok.

Svårt att hitta svaret varför det inte funkade alls. Många negativa tankar men jag hade aldrig någon tanke på att bryta. Besviken på mig själv, men jobba i mål så bra jag kunde skulle jag!


Jag tog det steg för steg och tog mig till sist i mål inne på arenan. 64:a av 124 löpare på 2.24.27. (111 kom imål)

Som jag beskrivit i ett annat blogginlägg var jag oerhört besviken. Tyvärr har jag i besvikelsen inte noterat ner mina splittider, det var inget kul att skriva i dagboken efter det loppet...



Bilden efter loppet, där man får stå ut med att berätta om ett misslyckande, lyser ut hur besviken jag var och hur tungt det kändes.

Men med perspektiv idag, är det ändå en erfarenhet och ett inslag i min löparhistoria som jag är glad att jag fick uppleva och glad att jag trots en tuff dag jobbade mig i mål på.
Vann gjorde ”lille Sydafrikanen” Josia Thugwane och det var den dittills tightaste OS maran på manliga sidan. Vinnartiden blev 2.12.36. Sydkoreanske Lee Bong Ju var 3 sekunder efter på silver plats och Kenyanen Eric Wainaina hade 2.12.44 på bronsplats.
En liten notis var att brasilianaren Vanderlei DE LIMA som tände elden nu i OS i Rio blev 47:a i Atlanta OS på 2.21, sen var han 75:a i OS i Sidney 2000, innan han alltså fick bronsen i Aten 2004 trots att han där stoppades olyckligt i slutfasen av en galen åskådare. Så OS rutin kan vara bra!

För min egen del blev det en riktigt lugn månad efter OS innan jag fick tillbaks sugen på att träna tuffare igen. Där startade en ny cykel med nästa OS som mål; och jag var faktiskt som enda svensk maratonlöpare under A-kvalgränsen till OS i Sidney på 2.14.00. (2.13.19 i London under kvalperioden) Dock hade jag i jakten på ännu snabbare tider gått över ”gränsen” och hade skadestrul i inledningen på OS året 2000 och var inte alls i den form som jag hade behövt för ett OS till; men några bra lopp till blev det innan elittiden var över…mer om det en annan gång för nu övergår bloggen till nutid igen.

//Szalkai