Pysslet med påsar i transitionen är avklarat. Cykeln står laddad och väntar, själv känner jag mig olycksbådande lugn. Men det är en vacker morgon. Stilla i luften, en lätt dimma rullar in från Kalmarsund, i startområdet dunkar organisationen igång musiken i det enorma högtalarsystemet. Jag lämnar in min sista påse, pussar Hustrun och glider in i den självseedade startfållan, strax före 1:20, lite konservativt men inte orealistiskt. Hittar Muskelverksjanne och får nån att prata bort sista minuterna före start med. Så sjungs nationalsången och det blir lite stämningsfullt, och så får vi gå ner mot vattnet till Kentas raspiga gamla 'Just idag'.

Nedför rampen och i vattnet. Så bär det iväg, ganska behaglig temperatur i vattnet och med östkustmått riktigt klart, man ser botten ett par-tre meter ner. Ut mot första svängbojen är det nån kilometer och jag hittar en fin linje längre till höger än de flesta - får hitta mitt eget tempo och dessutom känns det som en något närmare väg än att gå nära ledbojarna som ligger innan den stora.

Lugn och fin simning, fokuserar på att ta jämna långa tag, vinna väg och tänka på streamline. Det är lång dag som väntar och simningen handlar idag om att komma fram med så mycket kraft kvar som möjligt. Temperaturen i vattnet är perfekt, kanske lite för varmt för jag blir lite småsvettig. Det är lite dimmigt ute i sundet. Ölandsbron syns inte så jättebra men bojarna syns hela tiden tydligt. En runda på två kilometer ute till havs, sedan kommer vi innanför vågbrytaren vid elevatorkajen. Det gör ingen skillnad på vattnet idag, det är lugnt överallt, men publiken dyker upp och det är ju trevligt. Fullt med folk som hejar på broar och kajkanter. Lyckas faktiskt både se och vinka till Hustrun som nästan hänger nere i vattnet under en av broarna.

Känns som jag har passerat en del folk på vägen ochkommer upp bra från simningen; 72 minuter visar klockan - på minuten samma tid som i Kalmar 2010 och några få minuter snabbare än plan. har ändå hållit mig riktigt lugn så det känns fint. Ut med blå påse, av med våtdräkt. Sen har jag unnat mig ett större ombyte - cykelhandskar brukar jag alltid ta på men nu har jag torrt linne och torra armvärmare att lyxa till med på cykel ut; dessutom tar jag på cykelskorna direkt vilket är lite rookievarning. Allt som allt över åtta minuter innan jag är uppe på cykeln - dock med balanserat sinne och frid i själen och det är ju bra.

Ut ur Kalmar genom Ängörondellen som är ett hysteriskt publikavsnitt under cyklingen och även senare under löpningen - vet inte hur mycket folk det kan vara här men det är ett jädra brötande och svårt att inte hybrisbomba allt man har ut på Ölandsbron. Otroligt skönt att cykla på riktiga avstängda vägar med god bredd - jag vet inte hur man lyckats övertyga Trafikverket om avlysningen men här finns inspiration för alla arrangörer som slåss för att få stänga av en halv fil i någon timme - på Ölandsbron har vi lite mer än ett körfält av tre, tydligt avgränsat och för oss själva. Det är i och för sig välbehövligt, på utresan är det tätt med cyklar - vi ska hålla tio meters lucka och med en cykel per sekund eller mer så är det svårt att få plats på en rad, det blir något slags filkörning av det hela som ändå fungerar bra, de snabbare befinner sig i vänsterfilen i en slags ständig omkörning, de som hittat sitt tempo ligger till höger och håller sin lucka efter bästa förmåga.

Några undantag finns, vid ett par tillfällen på Öland och senare på fastlandet blir jag omkörd av en mindre och en större grupp cyklister som ligger konstant väldigt nära varandra och frihjular ganska vilt; det kan kanske hända någon enstaka gång att man kommer in i draftingzon utan att vilja köra om men då får man skärpa sig och antingen ta omkörningen eller backa ordentligt. De här killarna såg jag i samma konstellation ett flertal gånger och de låg hela tiden väldigt nära framförvarande. Kör om dem i uppförskörningarna där de inte har samma aerofördel och blir omrullad på lättare partier. Funderar på att ryta till den N:e gången de passerar men vill inte störa mitt flow och mitt fokuserade sinne. Memorerar ändå numret på den mest flagranta draftaren (hej Tobias) och konstaterar nöjt att även om han slog mig med ett fåtal minuter på cykelmomentet så sprang jag skiten ur honom efteråt. Gött dä.  

Energimässigt är strategin att ta en snickers eller mars var 30:e kilometer - mot slutet uppgraderas det till en halv Twix var 15:e kilometer. Det är precis vad som får plats i min lilla ramväska och tillsammans med sportdrycken jag häller i mig svarar det ungefär mot det kolhydrattapp jag får under cykelmomentet. Det funkar bra och gör att jag mentalt får hjälp att bocka av mil efter mil. Kollar klockan och ser att det går ganska fort; under 18 minuter per mil, ofta nära 17. Jag har planerat för en totaltid på kanske 5:50 men det tempot ger snarare neremot 5:20; vilket alltså även det är samma tid som jag hade i Kalmar. Då växlade jag i och för sig snabbt och var mer genomtränad på löpet men jag tänker ändå att ok - eftersom det ändå känns så bra så får jag gå för det. Mest sannolikt kommer löpningen att bli totalmisär men det kan den ju bli ändå. Så länge jag känner mig fräsch och kan äta och dricka står jag på, kanske att jag unnar mig att gå ner på lilla klingan sista milen eller sista fem, vi får se.

Cykelturen på Öland är härlig. I byarna har folk slutit upp och står och hejar och skrålar, på var och varannat fält står nån tant och farbror och skramlar med grytor och koskällor. Dessutom är naturen härlig, Alvaret är stort och för dagen leende. Vi har en sydlig vind som är ganska svag, vägarna är fina och det är bara att dundra på. Plötsligt har vi kört tio mil och är på väg mot Ölandsbron igen. På vänster sida i rondellerna genom Färjestaden och så upp på bron. Jag skriker "Tack Öland!" och gasar på. Sedan morgonpassagen har dimman lättat och nu ser man först den flacka delen av bron och sedan puckeln längre bort mot Kalmar. Jag kollar hastighetsmätaren och tänker att jag ska ligga kvar i 33 till puckeln iaf. Det är egentligen första gången jag manar på mig själv fartmässigt på cykeln, om än aldrig så lite.

Lite långsammare uppför själva puckeln, så nedför mot Ängörondellen där publiktemperaturen stigit till kokpunkten. Vinkar till Hustrun som är precis överallt och fortsätter ut på fastlandsslingan. Vägarna här är lite mer tekniska, en del böljande fram och tillbaka och korta upp och ned. Inga höjdmeter att tala om men bara en aning mer att hålla reda på. Fortfarande väldigt skön cykelåkning hur som helst. Räknar ner kilometrarna och börjar längta in till transition; kör på ganska bra hela vägen men släpper lite på farten sista fem-tio km. Äter min sista bar och dricker ur sportdrycken. Börjar tänka på att springa. Kollar klockan och ser att cykelrtiden hamnar på 5:19:30 - när jag senare kollar min tid från 2010 ser jag att jag gjorde 5:19:23 då. Mycket nöjd med cykeltiden tar jag mig igenom transition igen, funderar på att gå på toa men förkastar idén och lufsar ut på löpet. Jag vet att det här kommer bli tungt; jag har cyklat alldeles för fort och har nästan inga långa långpass löpning allmänt eller löppass efter cykel i synnerhet i boken den här säsongen. Jag får ta det lugnt och lite på rutinen och på moralen (pannbenet).

Första tio minuter är det misär att springa hur genomtränad man än är så jag bekymrar mig inte så mycket över att det går tungt och att det inte känns som jag kommer någonstans. Tänker på att hålla bra kadens och inte säcka ihop alldeles med kroppen så löser sig säkert det andra efter hand. Efter ett par kilometer har jag vant mig och hittar in i rytmen; kollar på klockan och ser att jag ligger på nånstans kring 5:30-tempo och det är ju inte så illa. Jag har kalkylerat med en mara på 3:45 ungefär, men då hade jag tänkt ha lite friskare ben. I huvudet skapar jag en ny plan som går ut på att hålla vettig fart mellan vätskekontrollerna som kommer typ var tredje km och unna mig att gå genom dessa. Det borde funka.

Löpslingan är en trevarvshistoria, först en liten labyrint med nittiograderssvängar genom centrum. Trångt och nära ett hysteriskt uppskruvat publikhav. Underlaget är asfalt och snäll gatsten, nåt enstaka parti med mer kullrig gatsten genom gamla portaler och murar. Så norrut längs vattnet och det är parker och skog och lite glittrande vatten i fonden och barnfamiljer på picknick som ropar och hejar och gör high five. I villaområdena ute mot Bergaudden där rundan vänder söderut igen är det fest i var och varannan trädgård. Det bankas på kastrullock och trummor, spelas gitarr och dricks öl. Första varvet är låtvalen tydliga och välspelade - ju längre eftermiddagen lider ju mer tveksamma blir ackorden på sina ställen, en eller annan av trubadurerna är ganska välvätskade. Stämningen är hur som helst hjärtlig och otroligt skön.

På väg in mot Kalmar centrum springer vi genom en idrottsstadion där vi får det första av tre armband. På andra sidan blir det fin löpning längs vattnet och så in i gyttret på Kvarnholmen. Höger, höger, höger, vänster, höger väsnter och så förbi upploppsrakan där det är fullsatta läktare som eldas på av speakern och det är ett helt grymt tryck. Jag har två varv kvar och får redan gåshud. Så ut, genom en vändpunkt och ytterligare ett par svängar och lite kullersten innan man är ute på de nordliga parkstråken igen.

​

Strategin håller ganska bra, jag håller för det mesta kring 5:30 när jag springer även på andra varvet även om det går tungt och långsammare i de svaga uppförsmotor som ändå finns och även om några av gåvätskekontrollspauserna blir lite längre än trettio sekunder. Men jag kör på och har för det mesta ganska bra löpmoral. Halvmarapassering på 1:59 är väl inte det snabbaste jag gjort men det är tillräckligt idag. 6:00/km i snitt och 4:12 i sluttid är fullt tillräckligt för att få mig under 11 timmar, och det är huvudmålet idag. Mot slutet av andra varvet börjar magen göra sig påmind och jag funderar på om jag ska streta emot eller om jag ska stanna och göra vad jag kan. Jag klarar av den andra jubelpassagen genom stan och väntar ytterligare någon vätskestation innan jag vid 32 km bestämmer att det nog är dags att göra ett stopp. Får uträttat det jag ska och kan lite lättare ta mig an den sista milen. Det går tungt nu; de mycket svaga lutningarna på vägen norrut har blivit veritabla berg men jag springer iallafall 'upp' och hittar något slags flyt mellan kontrollerna.     

Tillbaka in mot stan och nu är det nedräkning. 4 km kvar. 3. 2. Fan vad lång en kilometer kan vara 1. Så är det de sista vindlande svängarna och där är äntligen upploppet. Gött! Mara på 4:11:25 ändå. Totaltid på 10:55:54. Jag lägger mig på mattan bakom målbågen och dör en stund. Sjuksyrrorna håller koll på mig men låter mig vara - jag ser nog inte så ankommen ut. När jag börjar försöka resa på mig frågar de hur jag mår och om jag är ok, och så får jag en eskort bort till foliefiltar, tröjor och efterloppkläder och efterloppkäk. Allt i vederbörlig ordning och med bra flyt och upplägg. Det finns även isbad och massage att tillgå men jag hoppar bådadera utan sätter mig i tältet med det ätbara och en öl och känner mig ganska nöjd. Manglad, ett eller annat skav och ganska öm - men inte helpaj.

Nu slicka såren, vila, och fundera över nästa års äventyr.