Ännu ett VM i orientering till ända, ett VM på HEMMAPLAN!

I och runt Strömstad tillbringade jag och en massa andra orienteringsentusiaster en härligt inramad VM-vecka och jag stod så nära man egentligen kan komma all dramatik i varenda distans. Och medaljerna de fanns också otroligt nära, men inte heller den här gången hamnade de tillslut runt min hals....men jag kunde titta på dem, nosa på dem och på nära håll se och förstå vad som krävdes för att få ta med sig dem hem. Det var många imponerande insatser och värdiga vinnare som fick ta emot de där eftertraktade bevisen på sin magnifika insats. Och givetvis en hel del mer besvikna blickar och känslor från de som försökt men inte nått hela vägen fram.

 Min arbetsplats under VM var uppe på scenen! Tillsammans med de erfarna och mer VM-vana Per "Foppa" Forsberg och Ola Jodal. Med storbildsproduktionen på en dataskärm och headset på huvudet stod jag rakt upp och ner (på mina stackars fötter) i 6-8h ungefär varannan dag (tävlingsdagarna). Jag var s.k. expertkommentator och hade i uppgift att följa löparnas vägval via gps-trackingen och sedan rapportera till publiken på plats (och de internationella följarna via webben), så att vi skulle förstå varför utfallet blev som det blev. Eller, man kanske skulle säga att själva utfallet till stor del berodde på vilka förberedelser och dagsform världens bästa orienterare levererade varje dag, men ibland kan också små, små skillnader i löpvägval (stråk på orienteringsspråk) också vara avgörande.

Det här var ett ganska roligt uppdrag, men förstås även pirrigt, nervöst och lite prestationsångestskapande även för mig. För första gången fick jag även chansen att springa igenom flera vm-banor, då jag i researchsyfte faktiskt hade stor nytta av att vara ute i terrängen först, för att sedan kunna förklara varför dessa storstjärnor ibland gjorde till synes konstiga misstag därute. Allt är verkligen inte så enkelt som man kan tro utifrån tydliga och skarpa kartbilder i en tv-/storbildssändning!

Vända blad

Men snabbare än man kunde ana var även detta VM över och liksom många av löparna nämner i sociala medier så även för mig blev det tomt efteråt. Inte för att jag är direkt sysslolös, då jag kastade mig in i en allt annat än lugn skolvärld efter skolterminsstart, men tomt på det sättet att något som förut varit mitt mål varenda eviga sommar inte ens hade varit det den här sommaren och nu när jag ändå bockade av att ha varit där (och varit lite nervös och målinriktad på min uppgift) så är det heller inte lika naturligt att sikta mot nästa års vm....jag vet ju vad som krävs men frågan är ju om min #glaskropp klarar det?!

Efter VM har jag också frångått många andra "traditioner" såsom Tjejmilen, DM-tävlingar, sista-minuten-inhopp i lag-SM osv. Inte heller kommer jag i hösta att ställa mig på startlinjen på Stockholm Halvmarathon =(. Nä, jag får vänta och se lite vilka mål som dyker upp och hamnar på listan för rimliga och genomförbara. Är bara lite lagom avundsjuk på er som är med i dessa folkfester...

Det blev inte så många fina resultat i min meritlista det här året (heller!), men en massa annat är inte fy skam: klar ökning av morgon- och kvällsdopp och ett av dem i mareld, speaker/kommentatorsjobb på tre stora juveler (tiomila, jukola och VM), upplevda klassiker som Byrundan och Kullaloppet, och fantastiska nya träningsrundor med såväl cykel som löpning under en avslappnad sommar. Det borde väl kunna ge lite laddade batterier för höst- och vintermörkret!