Igår var jag och några vänner på en spelning med Takida. Det är inte min absoluta favorit men jag gillar några av låtarna och framförallt är det trevligt med lite nya händelser när jag inte är iväg och ska springa lång-SM i orientering eller ex halvmara i Köpenhamn denna helg. Dessutom kan musik på plats vara riktigt skönt att känna in och ryckas med av - en upplevelse med närvaro!

 Ja, jag tog EN bild, INNAN det började......

Hur var det då? Jovars, helt ok men inte toppen, typ 3 av 5 toasts. Gillade de lugnare låtarna mest. Grym känsla när man kan blunda och bara gunga med på stället. Dock finns en viss känsla av vaksamhet och koll på omgivningen när jag står där i massan, för att hålla mig på "min" plats, i den ändå inte alltför vilda och trängandes publikmassan.

MEN, jag kunde inte låta bli att reflektera över OCH bli lite irriterad på ALLA DESSA JÄDRANS MOBILER, som bara "måste" upp i luften och filma allt från korta sekvenser till TYP ALLTING!?!? Hallå, hur tänker NI (de som filmar)??? Om du går på livespelning är väl själva vitsen att faktiskt uppleva det hela LIVE, eller? Men nädå, istället väljer du (vilket var fler än en denna kväll) att stirra i en liten kamera och dessutom låta alla som står där någonstans bakom dig helt ofrivilligt få uppleva samma sak genom din lilla mobil! Egentligen är det mest synd om dig som filmar, för troligtvis är den där inspelningens ljud ändå helt värdelöst och inte värt att titta på och stora delar av uppträdandet missade du totalt. Än mer synd tycker jag dessutom om dig eftersom du inte verkar förstå att det inte bara är du utan även fler som kan missa delar av uppträdandet på grund av din mobil i luften i stort sett hela kvällen. Kanske är det ett återkommande mönster för dig även utanför en sådan här spelning... Jag ångrar lite att jag inte sa något där och då, till just damen i röd klänning närmast mig, men istället försökte jag hitta en ny vinkel att uppleva närvaro ifrån. Om det händer på Winnerbäck om en månad kommer jag dock inte att hålla tyst!

När närvaron slår allt annat med hästlängder

Ibland är det bekvämt att slippa stå och trängas och kanske resa, vänta, frysa, vänta lite till osv, bara för att vara på plats när saker och ting sker, men du kanske ser eller hör sämre än om du stannat hemma. Exempelvis var OS mycket smidigt och billigt att se från soffan =)!

Men vissa saker ska bara upplevas på plats. Som en bandymatch till exempel. Givetvis bra att det går att sända matcher långtbortifrån Ryssland i TV, men för mig fungerar inte det, jag tappar intresset. Har nog aldrig sett en hel match genom rutan.

Bandy har jag dock sett i stora mängder live. Redan i unga år stod jag där på läktaren, från mittlinjen sett ungefär i höjd med halvvägs till det mål som "mitt lag" skulle attackera. Där var det perfekt för att följa de uppbyggda anfallen och läsa av spelarnas kommande magnifika passningar och även själv kunna se om det faktiskt var en korrekt offside eller inte som domaren blåste för. Och runt mig på läktaren fanns givetvis pappa och en hel del andra supporters i gul-blå NIF-halsdukar. Ibland fanns jag ända nere vid sargkanten och både såg och kände närvaron från spelarna, med uppgiften "boll-Kalle". Då kunde de ibland titta på mig och kanske till och med säga något när jag hämtade bollen åt dem.

Och i halvlek - bandykorven! Så god korv finns liksom inte någonannanstans. Doften kände du redan när du kom till Vallen innan matchstart. Det gick ju att köpa korv redan då för några i publiken förstärkte stämningen med att ta en korv även innan matchen. Dofta, smaka och känna känslan av bandy - vara där, närvara.

 Hallå, jag är här - nära! Närvarande....

Löpning innebär närvaro

Att springa är en annan häftig upplevelse av närvaro. Den älskade och hatade löpningen. Den som kan lugna ner dig när du har som mest att göra och egentligen inte borde hinna springa. Trots att du egentligen faktiskt stressar och triggar systemet i kroppen med dina löpsteg, så kan det vara en av de få metoderna där du kan ge dig iväg med en tyngande packning och låsta, spända muskler, men komma tillbaka med ett lugn och lättnadskänsla. Och detta oavsett om du rört dig lugnt och försiktigt eller om du köttat på med flås i bröstet, syra i låren (och kanske armarna) och svett i mängder. Du är med löpningen närvarande i din kropp men också i omgivningen. Den som springer i Köpenhamn imorgon är jag avundsjuk på. Direkt när jag tänker på den halvmaran (för mig på våren 2014) så dyker det upp en film i huvudet och den spelar fram sol, dofter, glad stämning, fina byggnader, lite nervositet men mest känsla av kontroll, trängsel i ett litet rum ihop med en massa världsstjärnor strax innan start, goa känslor av att hantera klunglöpning på ett bra sätt för första gången, trötthet och frustration när jag blir omspurtad på upploppet, en viss gnutta stolthet när jag ser Mikael Ekvall slå det svenska rekordet i halvmaraton osv, osv. Det är så verkligt att det känns som nyss och inte två och ett halvt år sedan.

Jag jobbar aktivt med att bli bättre på att njuta i stunden, reducera stress och uppleva närvaro i vardagen och tycker att jag har hittat det i klart fler situationer än för några år sedan. Jag njuter mer, oftare och starkare. Ibland är det dock svårt och tankarna glider iväg på annat, som den gången när jag trodde jag hade koll men backade in i en lyktstolpe som befann sig i döda vinkeln. Visserligen bara lite plast och lack som kvaddades men ändå retsamma sekundrar av tappad närvaro - blä!

Stanna i nuet och Spring med närvaro.

//

Lena