Startsignalen i 2016 års upplaga av världens mest åtrovärda mara är inte långt borta nu; New York City Marathon.
Då tänkte jag att det är läge göra mitt blogginlägg om loppet som jag haft förmånen att springa 10 gånger. I år är det första gången som jag är här under marahelgen utan att springa loppet själv; en kluven känsla men det är självvalt då jag utifrån många parameterar inte känner att jag är redo för en mara just nu.

Jag körde bara ett lopp här under min ”elittid” och faktiskt var det nära även då att det inte blev någon start. Då berodde det dock inte på formen, för den fanns där vilket en 2:a plats i Stockholm Marathon tidigare på året 1994 med personbästat 2.16.02 indikerade. - Nej anledningen till att starten höll på att frysa, kom av andra orsaker.
Full av förhoppningar åkte jag över till New York med mina klubb och löparkompisar Idris Ibrahim och Göran Qvarfordt.

Jag och Idris får inspiration i Central Park bredvid statyn av grundaren av loppet Fred Lebow.

Väl på plats i storstaden åker vi till elithotellet för att hämta våra startnummer, som vår coach skulle fixat. Väl på plats är det ingen som vet något om att vi skulle vara med i någon elitgrupp. Efter ihärdiga försök att få till en startplats, för vi hade inga startnummer alls, fick jag och Idris slutligen en plats i motionsledet baserat på att vi höll lägst profil i diskussionerna med arrangören om att få en plats. Göran som drev frågan fick dock inte plats…vilket var oerhört bittert då han var i sitt livs form. (Göran lyckades dock leta upp en alternativ mara; dit han tog bussen och kom 2:a i loppet med en stark 2.30 tid på en riktigt tuff bana)

Jag och Idris laddade vidare för NYCM men fick precis som alla andra löpare utanför eliten åka ut till starten på Staten Island och vänta i många timmar. Innan start jobbade vi oss givetvis fram så nära eliten vi kunde, men såg lite avundsjukt på löparna som värmde upp in i det sista framför oss.
Den uppvärmning jag fick var att killen bakom mig var tvungen att lätta på trycket i vår till bristningsgränsen packade startfålla. När startskottet gick och vi efter ett tag fick fri löpväg, rusade vi verkligen för att springa ikapp eliten som hade ett ganska stort försprång. Den startrusningen upp för en bro med över 50 meters stigning var inte helt optimal. Mjölksyra ändå upp i fingertopparna och 4 mil kvar. Kämpade dock mig kvar ett tag i ”svansen” på elitgruppen, men efter 10 plågsamma kilometerar fick jag släppa trots att eliten detta år inte gick överdrivet snabbt.
Flytet och rytmen var dock helt borta och vid halvvägspasseringen på 1.08.30 gav jag upp. Jag sa till Idris, som jag hade sällskap med, att jag var tvungen stanna och att han skulle köra vidare. Så efter en paus, som jag inte riktigt vet hur lång den var eftersom jag ju mentalt brutit och stängt av klockan, startade jag om med nedvilad puls och utan syra i kroppen.
- Med en inställning att bara springa till målet hittade jag tillbaks till någon form av flyt. Jag plockade hela tiden löpare vilket i sig gav ny inspiration. Jag tog in alla intrycket loppet kan ge och hade trots frustrationen av att det inte skulle bli något bra resultat lite kul igen. I Centralpark, med ganska precis 2 km kvar till målet såg jag Idris där framme och när jag passerade honom fick jag en arg blick…Idris tyckte jag lurat honom genom att jag sagt till honom att springa vidare och inte som jag stanna och vila.
Jag nådde målet på 2.21.50 och även om ambitionen innan loppet var mycket högre var jag ändå på något vis nöjd. 

Tyvärr blev det sen ingen mer start under min elit-tid i just New York, men när jag sen som reseledare började springa loppet 2006, ja då har jag varje år fått stå i elitledet....grundat på min NYCM merit från 1994. Så trots att jag absolut inte varit värd en plats där framme har det givetvis varit en kul känsla.
Bästa tiden från reseledaråren, där jag samlat ihop nio till starter och ett inställt lopp, är från "40 års kris-året 2010". Då gjorde jag en lite utökad träning inför loppet, och var som jag själv tyckte det i bra form. Kanske lite för bra för jag öppnade lite för fort….

Världslöparna Haile Gebrselassi och ”Meb” Keflezigh, och jag i tätklungan 2010.
Det var motvind på bron, därför gick det faktiskt inte så fort, men ändå för fort för mig...

...så även om jag inte klappade helt tappade jag mycket tid på slutet. 

Sen har det blivit 2 lopp på 2.29, och så sent som ifjol landade jag på 2.45. Det känns lite kluvet att inte stå på startlinjen i år, men jag har ändå fått och kommer få ta del av årets lopp som reseledare; morgonjoggar, banbesiktning, någon föreläsning, pastaparty och givetvis heja på många löpare!

Här en bild från från en frukostföreläsning.

- Och jag har dessutom fått springa ”förloppet” Abbott Dash To Finishline 5 km, så lite tävlingskänsla också....

Ett bra pass blev det, även om det kanske var i stressigaste laget… morgonjogg med gruppen runt Reservoaren i Central Park. Runt 7 lugna km med stopp, sen till hotellet för lite smågrejer där innan jag 25 minuter innan start fick en hyfsat snabb 4,5 km löpning till starten. Dit kom jag några minuter innan start-tutan ljöd. Väl igång fick jag jobba på, och 17.40 är kanske inte så bra, men det var kul och ett bra pass och lite NYCM känsla ändå.

...Men nästa år kan man hoppas på en ny fantastik start och lopp. Nu blir det till att kolla och heja på alla andra om några timmar.

Grym känsla att sticka iväg på Varazzanobron! Något att uppleva.

/Szalkai