När jag tänker på sommaren tänker jag naturligt nog på tävlingar. De fyra månaderna från början av maj tills Finnkampen i september är tiden då resultat ska skördas efter ett drygt halvår av hård träning och en till uppgiften dedikerad vardag. Det som sällan nämns i detta sammanhang är fingertoppskänslan som krävs för att under sommaren dels hitta rätt volym och intensitet i träningen och dels ha rätt mental anspänning, båda beroende på när nästa tävling ligger. 

Just detta upplever jag att jag lyckades bättre med i somras än tidigare. Jag brände inte för mycket krut, varken mentalt eller fysiskt, på träningen, samtidigt som jag genom tuff träning vid rätt tillfällen bibehöll en bra nivå genom hela sommaren. 

För att tydligast exemplifiera tänker jag speciellt tillbaka på en strålande sommarförmiddag på Slottskogsvallen den 17:de juli. Två dagar tidigare hade jag slagit svenskt rekord på 1000 meter, och fem dagar senare skulle jag komma att springa det i mina ögon bästa loppet under sommaren; då jag i London Diamond League sprang in som femma i min debut på en "mile", 56/100 från svenskt rekord trots lusig fart under stora delar av loppet och framförallt före en handfull riktigt bra löpare. 

På dagens meny hade coach (Ulf Friberg) planerat 300 meter + 5x400 meter + 5x200 meter med 7-1-5-1 min vila. Tiderna blev 35,5, snitt 58,0 och 25,5, dvs såväl ungefär 400- som 1500- som till sist 800-fart i ett och samma pass. Jag visste att detta var ett väldigt viktigt pass inför andra halvan av säsongen, och trots att jag slagit mitt första (hoppas jag!) svenska rekord två dagar tidigare var det viktigt att lyckas ladda om såväl mentalt som fysiskt. 

Passet blev väldigt lyckat, där kroppen svarade bra och jag mentalt förmådde att bita ihop när det gjorde som allra ondast. Att springa 400m-intervaller med 60 sekunders vila är väldigt tufft, men samtidigt det allra bästa sättet att simulera 1500 m-tröttheten på i träningen. Just här hade jag ju dessutom inlett med en 300 meter i "persfart på 400 meter", så ganska tidigt började benen att göra sig till känna. Att jag hade mitt första framträdande på Diamond League blott fem dagar bort hjälpte mig att bortse från smärtan och "bara göra" 400-biten. 

De avslutande 5x200 med 60 sekunders vila är något jag ofta har i min träning under sommaren. Genom att korta ner vilan dit simulerar jag väl den trötthet jag känner mellan 400m och 650m i ett 800 meters-lopp. Avspänd löpning i höga farter trots en stor och påtaglig trötthet är inte lätt, och här fick jag 1000 meter att träna på det i. Mot slutet hjälpte det mycket att ha coach på plats, stöttande och pådrivande. Efter många år tillsammans nu vet han precis vad han ska säga för att få mig att bita ihop i avgörande lägen under passen. 

Det blev alltså ett väl avvägt pass där många olika system stimulerades och jag trots intensivt tävlande förmådde ta ett steg i min utveckling.