Nytt år och nya möjligheter, men året har startat med en låång delay. Hade förmånen att vara löpledare på Springtime Travels jul och nyårs ”traningcampthailand” och vi hade två fantastiskt fina veckor med varierad träning och och roliga och berikande möten med människor.
Med tanke på min häl och hälsena satte jag fokus på passen med gruppen och lät mina skavank få relativt skonsam träning via de coachande passen.


Så jag körde inga egna pass under inledningen på lägret men med några dagar kvar i sol och värme fick jag i alla fall till ett 8 x 1 km pass med superveteran triathleten Micke Thorén som siktar mot 55 års titeln på Ironman på Hawaii i höst. För er som gillar tider blev det progressivt från 3.42 ner till 3.18 på sista på vår ”Garminuppmätta tusing”. Skön känsla att få springa sig riktigt trött, även om tyvärr skavanken håller sig fast.


Även om det är en fantastisk miljö med nya berikande möten med roliga människor kändes det skönt att avrunda Thailandsvistelsen efter två veckor. – Och det var här på hemresan man inser hur mycket man faktiskt har att längta hem till, för det blev verkligen ett träningsläger med förlängning eller om man så vill försening….eller delay


På hemresan skulle gruppen mellanlanda och byta plan i Istanbul, men ett snöoväder gjorde att vi dirigerades om och planet gjorde några försök att landa i orten Sivas. Piloten lyckades dock trots flera försök  inte sätta ner flygplanet på landningsbanan så dom fick hitta någon annan landningsplats och det blev staden Şanlıurfa några mil från Syrianska gränsen.


När vi kom ner här hade vi ett halvt dygn i med flygplanssittande, så det var skönt att komma av och ta en liten småjogg i den begynnande soluppgången. Vi slussades ganska snabbt vidare till lite olika hotell i staden och första beskedet var att vi skulle få information efter 2 timmar. Så ett perfekt tillfälle för en löptur, där jag fick med mig några resenärer för att jogga ur resstelhet och passa på att se en ny stad.


Just löpning är ju det bästa sättet att få en överblick och en liten känsla för staden. Det blev en fin tur som tog oss till stadens stora arena, som jag givetvis hade kollat upp på kartan vart den låg. Jag samlar på löpar-banor… :)


Lite jogg, men också en snabb kilometer på 3.20, som jag tyvärr inte kan säga kändes lätt. Joggen i övrigt kändes bra och löpning ger en grymt skön avkoppling i resandet. Känslan för staden var att vi som löpargrupp var lite ”exotiska” men det var svårt att avgöra om tillropen var peppande eller frågande vad vi höll på med.
En annan känsla som efter efterforskning stämde var att det finns mycket historia här. Närheten till krigs och terror drabbade Syrien tänkte vi inte så mycket på i det här läget.
Åter till hotellet kom beskedet att vi skulle tillbaks till flygplatsen, och det var väl först här som man såg mer konkret att vi var ganska nära ett krigsområde. Bussen kollades noga med speglar under och vapenutrustade vakter kollade in oss.
Säkerhetskontrollen var liten så det blev trångt med så mycket folk, men tillsist var alla igenom och laddade för att åka vidare resan hemåt. Men då kommer beskedet man inte direkt jublade över, planet ställdes in. Så ny väntan på bussen som skulle ta oss tillbaks till hotellen där vi skulle stanna över natten. Samtidigt som vi åt en sen kvällmat på hotellet fick man ytterligare en lite påminnelse om att vi var nära krigsgränsen för det var fler beväpnade vakter, och rekommendationerna blev starkare att vi inte skulle gå ut själva kommande dag där vi fått besked om att vi inte skulle komma iväg direkt på morgonen. Som tur var hade jag en löparkompis från TSM och från träningslägret, Håkan Widlund, som ville hänga med på en morgonjogg.


Lugnt och stilla vaknade staden och vi skapade en runda med höjdskillnad på två Aborrbackar enligt Håkans avancerade Garminklocka. Kanske var man lite mer observant nu, men man njöt ändå av att få springa och av att staden var vacker.
På frukosten fick vi veta att det varit någon terrorhandling i Syrien dagen innan inte långt från Sanliurfa med minst 48 som dog, och det hade även hänt något i staden vi befann oss. Då började även artiklar på aftonbladet komma ut att vi var i ett område UD avråder från att vara på...


På förmiddagen gick ett tungt bevakat demonstationståg genom staden som protesterade mot våldsamheterna. Med det som litet perspektiv var ju vår försening en bagatell, och när marknaden har ett stånd där man kunde köpa en Kalasjnikov inser man att en lite annan verklighet råder här än vad man själv lever i. Så även om det var en intressant del i en resa var det skönt att till sist komma vidare och nästa anhalt som var Istanbul.


Här möttes vi av en svensk vinter, men kanske utan utrustning för att hantera den på en flygplats med hundratals avgångar varje dag. Det rådde verkligen total kaos på flygplatsen och köerna för ombokning av biljetter var oändliga och informationen kring vilken kö och vad som gällde var rätt knapphändig.
Det som gällde var dock att vår traningcamp grupp inte skulle komma med några plan denna kväll och troligen inte morgonen efter. Så vi skickade iväg resenärerna till ett hotell i Istanbul så skulle vi försöka fixa ombokningen av biljetterna. En inte helt lätt uppgift, så natten blev till morgon och lagom till frukost hade vi lyckats boka in alla på någon flight under dagen som nu grytt. Efter ett kort stopp på hotellet tog vi oss åter till flygplatsen för en ny som det skulle visa sig låång dag.


Ett stilla snöfall fortsatte, men hoppet fanns ändå om att avsluta resan hemåt. Men flightens avgångstid flyttades hela tiden och till sist var sista budet 02.05 på morgonen.
Då tänkte man att om man väl sätter en så sen avgångstid borde det vara för att man hade en plan för att det skulle gå ett plan, eller var det för att vi skulle spendera lite mer tid på flygplatsen? För givetvis möttes vi till sist, som så många andra av cancelled besked. Då startade en ny jakt på att bokas om till någon av de åtrovärda platserna hem. Nu tog det inte riktigt hela natten, och vi fick med alla utom 5 personer i gruppen (lider med dom för dom är fortsatt fast i Istanbul) på något av morgonplanen. Slutligen efter lite nya förseningar kom vi iväg och HEM.


Skön känsla ska erkännas att få komma hem, men som med mycket i livet när man tänker i ett större perspektiv var en restid på 99 timmar lite drygt en bagatell som gör att man kommer minnas resan hem mer än vanligt och där man ändå får påminna sig om att trots lite förseningar har vi det väldigt bra och vår försening verkligen var och är ett lyxproblem; det ska jag tänka på nu när jag äntligen ska ge mig ut på en löptur på hemmaplan för det blir min första att att göra grej givetvis!