Det borde vara lätt att skriva den här race reporten; tangerat distansrekord utomhus över ett dygn och höjdrekord med omkring en faktor två. Men jag föll på målsnöret och DNF är DNF, det skaver i själen. 

Uppladdningen på plats har varit bra, bor med familjen nära målområdet, fixat nummerlapp och parapernalia, drop bag incheckad och efter en låååång bussresa till norra änden av ön byggs stämningen upp i en trång gränd i Puerto de las Nieves. Spansk rap och en extatisk speaker, jag hittar lugnet på en bänk precis invid startfållan medan gränden fylls av allt fler människor. Och så är vi iväg; efter en kort bit genom byn bär det av uppför i mörkret. Nästan niohundra löpare och jag har inga anspråk på att ta mig fort fram så jag finner mig tillrätta i den långa gåsmarschen. Scenen med alla pannlampor som ett långt streck, böljande längs bergssidorna, är otroligt läcker.

Den första stigningen är annars ganska händelsefattig; det går avsiktligt riktigt lugnt uppför på fin stig. Klätterhastigheten ligger på 10-12 meter per minut vilket känns lätt. Det är aningen stressande med folk som skiftar tempo och inte kan hålla farten halvvägs upp, det leder till en del omkörningar och småproppar. Jag tar det piano och passerar när det funkar utan att behöva göra ryck, lite mentalt påfrestande men går ändå bra.  

Första kontrollen vid Tamadaba efter knappa milen av nästintill konstant stigning passeras med god marginal till min snabbaste tidplan, det är dock svårt att räkna riktigt bra på uppsstignings- och nedstigningstider så det är ändå ok givet att det känns såpass lätt. God stämning och vettigt utbud i kontrollerna, bra - det är viktigt att ha något att se fram emot längs vägen och kontrollstationerna är naturliga hållpunkter som dyker upp med ett par timmars mellanrum. 

Från Tamadaba går det nedför, bitvis ganska brant, bland annat en passage på några meter med stöd av ett rep - vilket leder till tvärstopp i den långa kön. Fördelen är möjligen att fältet luckras upp lite efter att vi passerat. Jag upptäcker redan här att jag har ett problem som kan bli ganska allvarligt; jag har inte räknat med att stigarna här uppe skulle vara såpass hala. Det ligger en lätt dimma över bergen och marken är omväxlande våt och fuktig. Att det är lite kletig lera på platten eller i motluten är inte ett stort bekymmer men i nedförsbackarna blir det såphalt och jag får dåligt till inget fäste - det är bara flitigt jobb med stavarna som ger mig möjlighet att hålla rimligt tempo nedför. Försöker trippa lätt och spara låren så gott det går, men det är rejält branta nedförslöpor på sina håll. 

Spöklik känsla att springa längs kammar högt uppe i bergen med milsvid utsikt över byar långt bort, vid sidan om stigen försvinner marken, det är omöjligt att veta om det är en liten brant och en avsats eller ett tusenmetersstup - jag ser till att hålla koll på fötterna och stigen framför mig. Förutom ett par leriga och hala nedförslöp är underlaget ganska bra. En del sten, en del fin stig. Det blåser kallt om fingrarna på en del av topparna och jag ångrar att jag inte tog några tunna handskar - men annars är natten lugn. Vi trippar på och fältet glesas successivt ut och man får börja ta ansvar för navigerandet själv. En ambivalent hängd reflex och en saknad pil på en asfaltsbit leder till en kort fellöpning. Bannar mig själv och aktiverar ruttvisningen i klockan. De första gryningsstråken börjar synas på horistonten och tupparna börjar gala, löpning nedför i gles tallskog med moss-suddar på marken som är närmast självlysande i det tilltagande ljuset, mycket läckert. Och jag kan så äntligen släcka pannlampan vid sju - halv åtta på morgonen.  

Vid marapasseringen i Fuentanales får jag lite varm soppa i min plastmugg och jag fyller lite mer vätska i min extraflaska. Sätter mig en stund och stuvar ner pannlampan. Två fel av tre; vilan här är lite för lång och jag har med för mycket vätska ut - kontrollerna kommer ganska tätt från Fuentanales och fram till Garanon; det hade räckt med en liter elektrolyt per segment men jag nojar och fyller ändå på för mycket. Amatörmässigt - jag springer med kanske 1500 grams övervikt i fyra mil framöver vilket mycket väl kan ha kostat mig det benpulver jag behövde för att slutföra. Dessutom glömmer jag min kopp i kontrollen. 

Annars är dagen fin; det är mycket upp och ned mellan dalarna; ett pass att passera per kontroll ungefär och det går inte jättefort men jag kommer ändå in i Teror i paritet med mitt 24-timmarsschema eller till och med lite snabbare. Naturen är omväxlande och vyerna fantastiska. Det är mer domestiscerat här än de första fyra milen och förutom tuppar hör man skällande hundar och skriande åsnor på många håll. Vädret är perfekt, lite disskiktad sol och stigarna torkar upp, det är fortfarande ohelmult brant men åtminstone inte halt längre. Men efter 54 kilometer känner jag en tilltagande utmattning i låren. Resten av kroppen är ok, jag är lite seg men mår i stort bra i övrigt. Men quadsen protesterar. Och jag behöver dem för att komma nedåt.

Byn Teror ligger vackert inbäddad i komplicerade dalgångsveck; vi springer igenom en marknad mitt i byn och sedan uppåt och vidare mot Cruz de Tejeda. Uppför går fortsatt lika bra, jag ligger kvar på samma 10-12 meter per minut och passerar många löpare. Som i sin tur passerar mig när det går nedför - jag börjar tappa tid i utförslöporna redan här och i Tejeda försöker jag åter oralinjicera alla sorters energiformer och salter för att om möjligt återfå lite stuns i benen. Det går sådär. Klockan rasslar på och vid den lilla kontrollen efter 71 km har jag börjat tappa tid mot repet. Fortfarande mer än en timmes marginal men det börjar minska. Fast efter kontrollen är det uppför mot Roque Nubolo och stigningar tar jag ju bra. Flacka partier kan jag hantera ok med hjälp av stavar och envishet men även det börjar gå långsammare.

Sista biten till 50 miles och två tredjedelar av loppet är nedför igen men ganska kort. I Garanon lägger jag lite tid på att byta batteri i pannlampan, plocka fram godis och få i mig en portion pasta; tiden rullar men jag tror det är nödvändigt. Har ändå knappt en och en halv timme tillgodo på repet när jag lämnar kontrollen och börjar ta mig mot Tunte.

Uppför går även här ganska bra, jag plockar i mig gott och blandat och tycker det känns bra att ha fått lite varm mat i kroppen. Utsikten vid Pico de las Nieves i solnedgång är helt magnifik. Här är vi på 1900 meters höjd och ska lämna ifrån oss tusen meter ner till kontrollen i Tunte. Jag är lite osäker på hur brant det kommer att vara, i den bästa av alla världar är medlutet mjukt och förhållandevis jämnt. Och det börjar bra, stigen första biten ned är riktigt fin. Mörkret faller och det är sjukt jobbigt att kontrollera smärtan i låren nedför men så länge det inte lutar mer än några procent plockar det på. 

Sedan kommer kullerstensstigen; en gammal serpentinled dressad med ojämna stenar, ohemult brant och till synes oändligt lång. Jag är fortfarande på 13-1400 meters höjd och kommer knappt framåt längre. Det går några få steg, en sväng i taget, sedan måste jag stanna för att vila. Pannlampor rasar förbi mig och jag ser dem försvinna ned ned ned för stigkrökarna. Hopplöshet. Jag sliter ändå på - jag har inte så mycket att välja på om jag inte vill övernatta på berget. Bit för bit nedför tills jag når en väg vi korsar med 4.5 km kvar in till Tunte. 

Här finns lite bemanning och jag räknar i huvudet. Jag har lite mindre än 90 minuter på mig in till Tunte; 4.5 km och 400 höjdmeter ner. Det är i princip omöjligt för mig att fixa den passagen på utsatt tid. Och klarar jag Tunte har jag 'bara' tre timmar till på mig att komma till Ayagaures; en passage med nästan samma höjd- och distansprofil som från Garanon till Tunte - som ser ut att ta mig närmare fem timmar att klara av i mitt nuvarande skick. Jag kunde såklart slita på i ytterligare två timmar för att få svart på vitt att jag inte klarar cut-offen men förutom det tvekan inför det rena genomförandet så känner jag mig inte säker längre - det är alldeles för hög skaderisk att vackla runt på berget med såpass pajade ben. Jag bestämmer mig, åker med bilen ner till kontrollen, meddelar att jag kastar in handduken och får sätta mig på skambussen och vänta på hemtransport.  

Jag tar med mig att jag sprang 91 km och mer än 6000 höjdmeter på mindre än ett dygn. Jag tar med mig att jag är en bra klättrare även när formen är tveksam. Jag tar med mig en fantastisk naturupplevelse och ett fint arrangemang på en fantastisk bana. Men bittert känns det ändå och jag är otroligt missnöjd med att kroppen inte pallade mer - samtidigt visste jag redan innan start att träningen inte fanns på plats. Jag har ingen annan att klandra än mig själv och det är ingen idé att sitta och lipa över att jag tränat för dåligt under året som gått. Gör om och gör bättre eller acceptera läget är egentligen de enda två valen som finns - så nästa år kommer jag tillbaka, med bättre skoval och bättre vätske-/näringsstrategi. Men framförallt med många fler överlånga långpass och långa backpass i kroppen. Jag har för länge nedprioriterat mina nyckelpass till förmån för 'viktiga' saker i livet. Så less på det - alla andra sätter sig själva i första rummet, jag ska lära mig att göra det jag med. Om jag bara mår riktigt bra när jag är ordentligt fulltränad - varför ska jag förneka mig det?