Ingen kan vara mer kvalificerad att kontrollmäta maratonbanan i Stockholm än Hugh Jones. På 1980-talet var engelsmannen en av världens bästa maratonlöpare. Han vann London Marathon 1982 på 2.09.25. Hugh Jones känner banan i Stockholm mycket bra. Han har sprungit loppet fyra gånger och tagit två segrar; 1983 och 1992. Hugh hade länge banrekordet med 2.11.37 från 1983.
– Det är kul att vara tillbaka i Stockholm. Jag har sprungit cirka hundra maratonlopp världen över och jag har alltid gillat Stockholm. Ett bättre maratonlopp är svårt att hitta, säger Hugh Jones.

Mätningen av den nya bansträckningen gjordes till största delen förra året. För att förvissa sig om att löparna i Stockholm Marathon avverkar de stipulerande 42 195 metrarna mätte Jones och Mikael Hill banan nattetid för att kunna mäta banan den genaste vägen som löparna springer.
De två banmätarna cyklade runt banan och mätte distansen med ett specialbyggt räkneverk fäst på cykelns framhjul. Innan mätningen börjas kalibrerades mätinstrumentet noga på en kontrollmätt sträcka.
Hugh Jones, som hade huvudansvaret för mätningen av banan, är idag en av världens mest erfarna banmätare. Han är generalsekreterare för AIMS – Associations of International Marathons – och samtidigt huvudansvarig för mätningen av banorna för de internationella maratonloppen. Han har kontrollmätt både VM- och OS-banor.

Varför 42 195 meter?

Vid de första moderna Olympiska Spelen i Aten 1896 ingick ett långlopp från den lilla byn Marathon in till Olympiastadion i Aten.
Idén till loppet kom från legenden om budbäraren Feidippides som år 490 f.Kr. ska ha sprungit till Aten för att meddela att atenarna besegrat perserna i slaget vid Marathon. Efter att ha lämnat detta glädjebesked ska han ha fallit död ner.
Historikerna är osäkra på om Feidippides, som var en känd långlöpare, verkligen dog efter att ha sprungit från Marathon, men legenden inspirerade den franske baronen Pierre de Coubertin – initiativtagare till OS – att införa ett maratonlopp vid spelen i Aten.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var ett maratonlopp en tävling över cirka fyra mil. Sträckan var inte så noga. På 20-talet standardiserades distansen. Man utgick då från 1908 års OS-mara i London.
Detta lopp visade sig ha varit 26 miles och 385 yards, det vill säga 42195 meter. Ännu in på 1940-talet gällde dock fyra mil som distans vid svenska mästerskap i maratonlöpning. Först när de stora maratonarrangörerna år 1982 bildade Association of International Marathons infördes enhetliga internationella regler för hur en maratonbana skall mätas.

Så mäts långloppen

Maratonlopp, halvmaraton och en del landsvägslopp är kontrollmätta. Det finns ett regelverk för hur kontrollmätningen ska gå till. Endast av Internationella Friidrottsförundet eller Svenska Friidrottsförbundet utbildade banmätare kan göra jobbet.
Svenska Friidrottsförbundet har hand om regelverken för långlöpning i Sverige. Reglerna finns utgivna i en bok som heter Tävlingsregler för friidrott. Den ganska tjocka boken innehåller regler om alla friidrottsgrenar och har ett helt kapitel som handlar om "Löpning utanför idrottsplats".
I regelverket finns allt från funktionärers utrustning till tidtagning - och banmätning:

Ur paragrafen om mätning plockar vi följande:

Mätningen skall utföas med hjälp av mäthjul och eller "Jones Counter"-utrustad cykel. Mätredskapet ska kalibreras omedelbart före och efter mätningen. 
Banlängden ska mätas längs den kortast möjliga löpvägen.
Den verkliga banlängden får inte understiga det fastställda värdet, Förbundets rekommendation är en promilles tillägg. Det innebär att för varje mätt kilometer lägger man till en meter.
Från startlinjen på Lidingövägen till mållinjen på Stadion är alltså det uppmätta avståndet 42237 meter (42195+42 meter).