Lyxigt lång uppladdning på plats inför årets Ironman; vi landstiger i Kalmar redan på tisdagkvällen och har gott om tid att installera oss på lågprishotellet Svanen på Ängö, insupa stämningen som byggs upp i stan under veckan, pilla med prylar och göra lite smygreglam till hugade spekulanter för vårt eget superlopp UltraTri Sweden. Kalmar andas triathlon denna vecka - på Kattrumpans badplats och i vattnen utanför kryllar det av folk i våträkt, på gatorna hör man nästan mer av det härliga mullret från diskhjul än av förbränningsmotorer - och på stigar, gator och GC springer folk de sista införloppetpassen i allehanda typiska triutstyr.

Jag hinner bekanta mig väl med vattnet i Kalmarsund denna gång, när jag var här 2010 kändes det som ett isbad på grund av frånlandsvind och uppvällande kallt bottenvatten men i år är vattnet nästan för varmt, 19-20 grader gör det lite klibbigt att simma i våtdräkt. Men jag klagar inte. Cykeln snurrar fint i omgivningarna, fick skrämselhicka helgen innan loppet när reglaget till bakväxeln plötsligt spårade ur - fick lyckligtvis hjälp med detta pronto, stort tack Andreas! Hade blitt riktigt tungjobbat att köra på minsta drevet bak i den vind som väntade. 

Natten till race day regnar det lite men det ger sig vid femrycket när jag sitter och äter frukost. Frisk vind om 8-9 m/s från sydväst men molnen skingras och understundom tittar solen fram. Mer och mer ju längre dagen går. Pussar fru farväl och kollar till cykeln och transitionspåsarna en sista gång på väg från rummet ner till starten. Jodå, den står kvar. Sistaminutenbyter några geler till ett par stycken med koffein. Nej, jag behöver inte geler på löpningen, det är gott om energistationer, men det är fippligt att ta emot fast langning, krångligt nog att plocka på sig vätska i depåerna. Gelerna ger lite extra struktur i min energibudget. 

Nationalsång och så Kenta, sen vidtar den rullande starten från hamnen. Kommer i bra, långt till höger enligt plan. Väljer avsiktligt ytterspåret från start, dels för att slippa trängsel och dels för att dra maximal nytta av eventuell medvind på utsidan. Det funkar perfekt och jag får än en gång simma nästan själv. En eller annan snedseglare som simmar helt ur kurs korsar mitt spår annars kan jag köra på tämligen ostört på min flank, ut till första vänstersvängen efter drygt 500 meter och även på det mest oskyddade simmet norrut i Kalmarsund, till 1.5 km där vi vänder in igen. Därefter bäddas jag oundvikligen in mer i fältet men då är det ändå ganska utdraget och mycket mindre trångt överlag. 

Däremot blir jag petad på av en funktionärskajak som tycker jag ligger för långt åt höger på väg ut till första svängen. Irriterande för jag är rätt säker på min kurs - den stora massan simmar för långt åt vänster för man strävar att sikta mot hjälpbojarna som ligger i en svag båge ut mot vändbojen, finns ingen formell begränsning av banan i högerled - förutom kajen som jag är en god bit ifrån.

Jag ser inte vad jag ska ändra på utan fortsätter följa min egen linje och matar på bra i mitt normala distanssimtempo, långa lugna tag och tretaktsandning. Bara aningen snabbare än två minuter per hundring men låg ansträngningsnivå, även när det är lite motvågs mellan 1600 och 2200 meter. Sista kilometern av simmet går längs kajerna och in i kanalen norr om centrum. Vattnet är lite grumsigare än del sköna rena mörkgröna bräckvattnet ute i sundet, men å andra sidan får man redan här närkontakt med den härliga Kalmarpubliken som står uppradade längs kajen och klappar händer och ropar. 

Kommer ihåg att kissa bra innan ur vattnet, kostar mer tid i transition eller på cykel. Upp till transition efter 1:12:30 vilket är helt ok även om jag hade hoppats på ett par minuter snabbare. Vimsar lite efter min påse i några sekunder innan jag kommer på att numren löper baklänges, så var det med att kunna räkna bra. Sedan snabbt in i ombytestältet. Cykeltröja på, skippar armvärmare, handskar på, buff och solglasögon på, hjälp på. Ut. Klarar av transitionen på 4:50 vilket är godkänt, ganska långt att springa från sim upp till cykel ut ändå. Skorna iklickade i cykeln sedan igår, trampar iväg barfota med fötterna på skorna, det går lätt sätta på och spänna i fart. 

Ut genom rondellerna och upp på Ölandsbron. Vacker morgon, till höger långt bort ser man simbojarna och rent matematiskt är det några kvar i vattnet ännu, även om jag inte kan se någon på så här långt håll. Medvind över bron, mest kantvind söderut på Öland. Härligt med publiken i alla byar, Alvaret magiskt vackert. Tillbakaresan tvärs över Alvaret blir tuff, känns som rak motvind som aldrig tar slut. Jag försöker hålla ner intensiteten och spara mig för maran. Dricker elektrolyt och byter flaska på alla energistationer, kommer en varannan mil ungefär så det är inga problem med energin, äter även en liten energibar per två mil mest för att det är lättare att fylla på och ta upp energi under cykel än under löp. Men motvindssegmenten suger onekligen en del kraft. Dock gläder det mig att jag inte ser några flagranta draftingfall i år. En eller annan cyklist glider på tolvmetersgränsen och kanske 'råkar' ligga lite för nära här och var - men överlag klart bättre än förra året då jag såg flera medvetna gruppkörningar. Mer aktiva marshals på banan också, tycker jag. Eller så är det en effekt av att jag cyklar lite långsammare. 

Magisk rundning i Ängörondellen med publik i mångdubbla led som går helt bananas. Jag får feeling och bjuder tillbaka med en totalslakt av "Till havs". Inledningsstrofen om havets friska vind ifrån sydväst passar sällsynt bra idag och jag tänkte att jag kanske skulle belönas med lite inlandslä på de kvarvarande sex milen på hjul - men istället bär det av ut på en exposé av Småländska motvindsfält. Känds som vi svänger in i vinden hela tiden och aldrig ur. Det är såklart rent mentalt lur och jag benar på med det jag har men samtidigt börjar jag känna av att jag inte direkt rosat marknaden med cykelpass på över tio mil i sommar. Står upp inemellan och ser till att få genomblödning i hela kroppen för att inte sega ihop och trampar på. Och si, där står hustrun och hejar! Snart genom Ängörondellen igen och äntligen äntligen får man så komma ut och springa lite. 
Sista femtio meterna barfota uppepå skorna igen. Så av och in, häpp upp med cykel på rätt ställe, blå påse med löpinnehåll. Av med hjälm och på med strumpor, skor och nummerlappsbälte. Även kompletterat med sex geler att ta, en var sjunde km. Väger ingenting och är bra mentala rundningsmärken. 

Löpbanan i Kalmar är lite svår att bli klok på. Man inleder med en liten labyrint i innerstan, kullerstensgator och den tjusiga träbron in till västerport. Så passeras varvning lite försmädligt innanför läktarna vid upploppsrakan, ut på andra sidan förbi en vändpunkt och så norrut på rakorna förbi Ängö. Otrolig stämning inne i stan med barn som gör high five och vuxna som jublar och även gott om folk längre ut på de natursköna rakorna mot Berga. Härute finns minst två gator eller villaområden där the locals verkar tävla om att ordna roligast trädgårds-/gatufester. Massor med musik och personliga påhejningar som bara de skulle få de flesta av de mest ambitiösa svenska halv- och helstadsmarorna att rodna lätt och skruva lite nervöst på sig. 
In genom idrottsstadion och fiska upp ett armband som signalerar första varvet och så in i labyrinten i stan igen - bara att njuta av trycket vid varvningen och samla kraft för en ny runda ut mot ytterkanterna. 14 km avverkade, andra gelen in. Fiskar upp dricka i farten vid varje kontroll men jag känner att magtömningen inte var perfekt i morse och laddar lite för ett stopp längre fram. En kontroll till ska jag fixa, jag börjar sega ihop lite men jag vill ha en halvmara innan nödstoppet är ett faktum - och efter 21 km och exakt två timmar lassar jag in min tredje gel och uppsöker en bajamaja.

Kommer ut lättad men känner överlag att jag tappat lite kraft, löptempot har dalat successivt från 5:40 till 6 till 6:20/km. Jag bestämmer mig för att tillgripa reservplanen som går ut på att ta promenadpaus i varje vätskekontroll och springa de 2.5 kilometrarna mellan. Det funkar, jag blir piggare i huvudet och löptempot kommer tillbaka till trakterna kring sexminutersstrecket igen. Äter inget i depåerna men dricker mer vätska och blandar även in Red Bull och Coca Cola i vatten/elektrolyt-dieten. 

Tjänar förmodligen ingen tid netto på att gå igenom depåerna men huvudet klarnar och jag kan njuta av den sista varvningen inne i stan och den sista omloppsbanan till Berga. Ser väl inte för vackert ut på slutet men jag håller ändå ihop något som på håll skulle kunna karakteriseras som löpning. Blir för minst miljonte gången påhejad av hustrun som är ungefär överallt samtidigt. Solen strålar och det är Blue Hawaii varvat med Run to the Hills i buskar och trädgårdar. Ytterligare några high five med publiken och så kommer jag ikapp en gammal gymnasiekompis som joggar/går med krånglande hälsena på sitt första eller möjligen andra varv. Vi gör sällskap och hinner snacka några ord innan han måste gå igen och jag joggar vidare. 
In på arenan för tredje och sista armbandet. Bara tre km kvar nu, nu är det bara att ösa det sista. Hoppar över sista vätskekontrollen och trycker upp farten lite. Kroppen känns både misär och ganska ok samtidigt; sliten men bara symmetriskt tröttkörd och även om det är med visst lidande så går det faktiskt springa i 5:45-fart igen. Jag jublar med publiken och längtar efter upploppet. Men först rundan kring västerport och så mer kullersten. En sväng. En sväng till. Är man då aldrig framme? Men så: Upplopp. Jubel. Magi. Ironman! Igen! 

Får en foliefilt och ligger ner en stund i målet. Löptid på 4:29 och totalt 11:37 är tider som för min del inte är så märkvärdiga, men löplångpassen har varit ungefär lika few and far between som cykellångpassen denna sommar så jag fick nog ut det jag satt in i termer av träningskapital. Nöjd med att ha sprungit med värdighet om än med gåpauser under andra halvan och nöjd med att köra mig ordentligt trött i ett så härligt arrangemang som detta. Det gläder mig att man kan kombinera den storskalighet som Ironman ändå representerar med den gemytlighet och det hjärta som alltid funnits i det arrangemang som Kalmar producerar. Nästa år, då....     
 

(Humongously stort support- och fototack till Anne Mari Rundqvist Nedevska)