Förra året fick jag lämna Gran Canaria med svansen mellan benen efter att ha tvingats kasta in handduken i de branta nedförsbackarna mot Tunte, nio mil in i den drygt tolv mil långa banan tvärs över ön. Anmälde mig tidigt till årets upplaga med den uttalade ambitionen att komma tillbaka fulltränad och utkräva revansch.

Sen vidtog en tung höst och vinter med ganska mycket stress och motgångar. Träningen fick bli som den blev - absolut inte dålig men heller inget upplägg lämpat för en strapats om tolv mil och sjutusen ackumulerade höjdmeter. Å andra sidan är det få upplägg som gör den här strapatsen 'lämplig' i nåt slags objektiv bemärkelse. Jag summerar hur som helst ett snitt om ca sex mil löpning plus två pass tung styrka per vecka - förfärande få långpass på över tre mil och förfärande få riktigt långa backpass. Men jag är objektivt starkare än förra året i det att vikterna jag drar i tunga basövningar är tyngre, och jag har också lagt mer tid i brant lutning med stavar - något jag insåg var nödvändigt förra året.

Så står vi då på startlinjen på stranden i Las Palmas. Rullat upp med transferbussen från Maspalomas och hunnit snacka och hänga lite med några andra i svenskgänget – 25 av det 869 huvuden starka startfältet till 125k är svenskar. Riktigt kul tycker jag. Även hunnit med en sista espresso på ett håliväggenhak och ett sista halvdant toabesök. Det är feststämning vid starten, ljusspel på fasaderna, musik och en extatisk speaker som smattrar spanska i raketfart. Nedräkning, pyroteknik och så iväg. Första kilometrarna är platta men går på sanden. Staden till vänster, brusande havet till höger och månen lyser ovanför. Mäktigt redan här.

Väderprognoserna har varit lite skakiga och jag har velat om klädval in i det sista. Till slut blev det korta tajts under trekvarts (som med en sjukt snygg sporttejpochsax-manöver från hustun plötsligt hade en extra mobilfickeaccess in till fickan i de korta tajtsen under), kompressionströja med halvkort ärm och ett par nyinköpta armvärmare. Halvlånga strumpor också. Fötterna bar även ett par Kalenji i trailutförande och så har jag cykelhandskar för att skydda händerna lite mot stavskav. I ryggsäcken har jag även en tunn merinotröja och en tunn lätt regnjacka, och en del annat. Men det är varmt i luften när vi lugnt ringlar iväg uppför de mjuka backarna söder om las palmas. En lång orm av vita pannlampor och tillhörande röda (obligatorisk utrustning) nacklampor ringlar sig uppför framför mig. Jag tar det lugnt och njuter av ögonblicket, den varma luften och den stjärnklara himlen. Loppet kan delas in i tre maror, där den första karaktäriseras av att det är mest uppför. En del plana lättlöpta stigar och tre nedförslöpor - i övrigt uppför. Strategin är att ta det lätt och fint.

Efter tre kilometer får vi fälla ut våra stavar och jag upptäcker att en av spännskruvarna lossnat vid start. Katastrof - utan skruven går det inte få fast staven i utfällt läge, jag testar först att skruva ut det andra segmentet till max och ha det nedersta infällt men det blir pygmélängd. Kan jag springa med en stav eller är det bättre att dumpa dem helt och springa utan? Tvekar - hela mitt upplägg bygger på att jobba med stavarna uppför för att avlasta och nedför för att bromsa. Nu är allt kullkastat och loppet har knappt startat.

Surar och tänker katastroftankar i ett par minuter, sen tar jag fram sporttejpen ur ryggsäcken och lagar eländet utan att ens stanna. Blir ganska stabilt och jag har sen inga problem alls med stavarna under resten av loppet.

Underlaget upp mot den första checkpointen vid Arucas, 16km in och 295 meter över havet, är lite skravligt, brett och bra för att hitta plats i fältet utan press - men ganska mycket sten och bröte på stigen. Jag kommer dit tolv minuter över ett, drygt två timmar in i loppet. Det är i princip exakt mitt i spannet för min tidsplanering som siktar på målgång efter runt tjugosju timmar. Jag äter och dricker, fyller mina flaskor, och drar vidare. Ska försöka att hålla mig rörlig då länge jag inte har något jag verkligen måste göra på stationerna.

Den andra stationen är byn Teror, 26 km in och 588 meter över havet. För att komma dit ska vi över loppets första mer signifikanta bergspass och ner en bit igen. Upp i passet är det en rejäl klättring, man ser pannlampor som försvinner rakt upp i himlen på långt håll och vid foten av backen står någon och dansar och bankar ursinnigt på en stor bastrumma. Otroligt härlig känsla i mörkret.

In i Teror helt enligt plan, efter tre timmar och femtio minuter. Lite snabbare än planerat faktiskt. Förutom vid ett svagt ögonblick av feeling där vid bastrumman har jag gått på lugnt och fint uppför. Jobbar aktivt med stavarna och trycker på lätt med benen bara. Känns överlag helt ok men jag har lite svårt att äta som tänkt känner jag. Nån stor gel i timmen och en bar bara - och jag tömmer en liter sportdryck eller cola mellan varje station, kanske i minsta laget för det är mycket varmare än prognoserna lovat och jag har redan fantastiska mönster av saltavlagringar på tröjan. Soppa, kaffe och fyllda flaskor. Ost och skinkkuber. Servicen i depåerna är mycket bra lopet igenom; välbemannat med funktionärer som visar till rätta, tydligt märkta tunnor med dryck, bara att fylla på. Ett basutbud av grejer som finns för det mesta: Vatten, sportdryck/cola, frukt (Apelsiner!), bars i bitar, ost och skinka. Kaffe och soppa och lite annat gott finns i variation. Jag följer för det mesta mitt hjärta i depåerna och äter av det som känns rätt. Får i mig en del. Ute på banan försöker jag dricka och äta efter plan – vilket alltså går trögare.

Stigarna är fortsatt bra även efter Teror upp mot Fontanales, etappen har två ordentliga uppförssegment och en nedförslöpa. Det är fortsatt mörker och här och var hundar som skäller irriterat på den brutna kvällsfriden. Vyerna är understundom fantastiska under stjärnorna, månen har gått ned men man ser byar glittra långt ner mot havet. Ganska mycket av stigarna här är i gles tallskog på skönt mjukt underlag. Tyvärr lite för brant uppför för att kunna springa så mycket.

I Fontanales har tupparna börjat gala trots att klockan bara är tjugo över fem och det är långt kvar till soluppgång. Jag unnar mig ändå något slags frukostrast där jag stoppar i mig lite mer av den soppa och den fasta föda som erbjuds på kontrollen. Jag är här lite för tidigt men känner mig låg på energi och tror det är en bra spenderad stund att försöka få kroppen att komma ikapp en aning. När jag lämnar Fontanales känner jag mig piggare igen och tar mig an de sista tre kilometrarna av ganska tuff stigning upp till passpunkten där vi även har avverkat den första maran. Det börjar gry lite och mossan i undervegetationen glöder nästan självlysande mellan tallarna. Känner mig lite sömnig men vet att det kommer att kännas bättre när det blir ljust.

Den andra maran på loppet kan sägas vara en lång rad av pass, brant upp, lite kort löpbar terräng på höjden sedan brant ner - ofta så brant att vi vanliga dödliga inte längre kan springa, ens med stavar som hjälp. Åtminstone inte om benen ska sitta kvar ända till Maspalomas. Nere i dalarna passerar man typiskt nån by och får en liten stunds lätt asfaltslöpning innan det bär av upp i nästa pass.

Nedförslöpan mot Presa de Perez börjar snällt men i takt med att gryningen kommer smygande blir det allt brantare. Morgonljuset drar undan ridåerna för en hisnande vy, med solens första strålar på bergen mittemot, blommande mandelträd och grönska i sluttningarna - och långt där ute havet. Jag tar fem minuter och sätter mig ned i backen och äter och dricker och njuter av ögonblicket. Det är det värt. Inte så långt ner till slutet av backen men sen ska vi upp lite igen innan vi når Presa Perez, stationen ligger vackert vid en damm, vindutsatt men det går att sätta sig i lä och äta. Känns fortsatt bra i musklerna men jag är energimässigt ständigt efter. Hinner byta några ord med ett par andra svenskar innan det är dags att dra vidare uppför mot Artenara.

Solen klättrar på himlen och det blir varmare. Har besök av lite mentala demoner som berättar hur långt det är kvar och att jag borde vara lite trött nu. Jag stoppar undan dem tillsammans med pannlampan och tar fram solglasögonen, känner mig genast lite piggare mentalt. Men hastigheten sjunker, dock når jag ändå halvvägspunkten vid Artenara efter ganska exakt tolv timmar. Halvvägs sträckomässigt men inte höjdmässigt och inte underlagsmässigt heller. Likafullt nöjd så långt, jag följer min rutin och äter, dricker och fyller på duktigt. Hinner även med ett toalettbesök innan jag ger mig av mot Tejeda, som är nästa stopp.

Från Artenara på 1200 meter går det uppför till lite över 1500 meter innan vi vänder ner igen från Cruz de Tejeda till bergsbyn Tejeda. Stigarna öppnar upp sig, vi följer en kam ned milsvid utsikt över dalarna och de små byarna söder om oss. Löpningen går lite trögt nu men här är mycket vackert. Tappar tid mot alla upptänkliga tidsscheman i nedförspartierna som jag helt enkelt är bedrövligt långsam i. Jag når stationen i Tejeda efter 15 timmar och 10 minuter, sista nedförslöpningen från Cruz de Tejeda har gått bra men jag är lite matt och behöver äta och kolla till fötterna. Några envetna sandkorn från stranden i Las Palmas har jag trots flera försök inte helt fått ur skorna och nu finns ett par små blåsor på plats. Jag äter först, sedan fötterna i högläge och lite omplåstring. Pratar lite skit med några medlöpare och suger in atmosfären, det här är något av en favoritby - fantastiskt vacker med vita hus som klättrar på berget, stationen har dessutom partystämning med glada funktionärer och bra musik. Härifrån väntar dessutom en åttahundra höjdmeter lång klättring upp till Roque Nubolo - den mäktiga stenformation som står högt belägen på en platå, nära 1800 meter över havet. Och uppför är jag fortfarande stark.

Ut ur byn på några hundra meter asfalt, sedan vänder det brant uppför. Det är med två undantag brant hela vägen upp till toppen här, först ett lite flackare parti i skogen på 1200-metersnivån. Det går fortfarande uppför men inte lika brant, och man kan rent av drista sig till att springa lite emellanåt. Så blir det brant igen hela vägen upp till en bit ovanför 1600 meter. Här får vi springa loppets finaste parti, fortfarande en god bit under toppen men högt över dalen och med vid utsikt mot Teneriffa - vi har fortfarande tur med vädret och Teides karakteristiska topp syns skarp mot horisonten. Så blir det åter brantare sista biten upp till den steniga platå där Roque Nubolo ligger. Eller står. Vi rundar en mindre sten och vänder ner tillbaka samma väg ett stycke innan vi viker vänster ner mot Garanon.

I Garanon har jag avverkat två maror av tre. Det som återstår är i någon mån en spegelbild av den första, nästan bara nedför med undantag för några få klättringar. Jag är trött och bävar lite inför uppgiften. Klockan är mellan fem och sex på kvällen och jag har varit ute i lite mer än arton timmar. Jag tar mat och fyller mina förråd. Plockar ut dropbag som finns här och byter acket i pannlampan. Lägger undan solglasögonen. Byter strumpor, pysslar om fötterna. Tejpar ett par tår. Torkar rent ett milt rövskav. Funderar på skobyte – mjukare hade varit skönt för trötta trampdynor med ett antal blåsor i vardande -  men det är fuktigt på marken och jag har stor respekt för sluttningarna ner mot Cruz Grande innan Tunte, det var här jag fick ge upp i fjor. Blundar. Känner viss panik över hur förra årets kollaps i slow motion ser ut att upprepas - för jag ser att jag kommer att lämna Garanon med 45 minuter till godo på reptiden, vilket är tio-femton minuter senare än jag lämnade Garanon förra året. Intalar mig att jag är starkare nu, har mer krafter kvar.  Uppgiften framför mig framstår i obönhörlig dager. Jag har allra minst sju timmar till mål, troligare nära tio. Jag har under hela dagen undgått att att tänka för mycket framåt, bara tittat på sträckan fram till nästa depå och inte reflektera över hur stört länge jag kommer att stanna ute – men här inser jag att det som är kvar i tid räknat fortfarande är längre än vad jag gjort annat än på ett mycket litet antal lopp genom åren. Och då har jag varit igång i nitton timmar redan. Jag blundar igen och slår bort de negativa tankarna och tänker på att ta mig mot Tunte. Upp och samlar ihop grejorna – allt med – och kastar mig med ett ursinnigt stridsrop tillbaka ut på banan. Möter en stackars Belgare som tror jag håller på att dö och undrar vad som händer. Jag bara ler och ropar att jag är på väg till Tunte.

Det kommer lite dimmoln då och då men det blåser inte nämnvärt och det är fortfarande varmt trots att solen är på väg ned, så jag inser att jag borde dumpat trekvartsen för länge sedan. Sliter av dem nu, rullar dem och stoppar ner i ryggsäcken. Onödig last men det är för sent att ändra på, benen är lite glada en stund över den nya friheten iallafall. Stigen här är blöt och stenig och går ständigt nedför. Lite småhalkigt och jag är nervig över att göra onödiga felsteg – reflexerna är inte bäst längre. Solen sjunker stadigt mot horisonten men långt bort i söder kan man nu skymta Maspalomas och i teorin alltså mållinjen. Det är fyra mil kvar och vi kan se till målet – det är lite fint på nåt vis.

Så kommer vi då till den helt galna serpentinstigen ner till Cruz Grande. Här fastnade jag förra året, låren svarade inte och tiden rann snabbt iväg. Idag är jag också trött men jag har fortfarande musklerna med mig, inte alls samma overload i framförallt quadsen som jag hade då. Bara en allmän trötthet men det kan jag ta. Stigen är stensatt med små kullerstenar och inte alls vänlig att springa på men den böljar snyggt nedför berget i vilda krumbukter. Vi är några stycken som bökar oss ner för backen samtidigt som solen försvinner; dags att sätta på pannlampan igen.

Efter Cruz Grande trampar jag åter ny oprövad terräng och jag gläds lite åt att varje steg nu innebär ett personbästa i TGC. Stigen är fortsatt stökig och det går nedför nedför nedför, men till slut når vi ändå Tuntes utkanter. Fortsätter ytterligare en bit nedför in i byns centrum och vid torget väntar ytterligare en energistation på oss. Jag kommer in efter 21 timmar och 38 minuter, alltså med mer än en timme och tjugo minuter till repet. Känns bra att ha utökat såpass trots en besvärlig nedförslöpning – det här ska kunna funka hinner jag tänka, innan en funktionär upplyser mig om att jag måste snabba mig om jag ska hinna till Ayagaures, för de stänger klockan tolv, om drygt två timmar. Chocken! Näää, säger jag, klockan ett står det i mina papper och så måste det vara – allt annat bryter helt mot den logik som finns i hur reptiderna flyttas framåt längs banan. Hon hämtar en annan funktionär och ett kort spansksmattrande pallaver uppstår innan jag åter möts av ett leende och ett konstaterande att jag har rätt, Ayagaures är öppet till klockan ett. Jag skrattar och tackar ärligt för adrenalinboosten jag behövde för att komma iväg snabbt från Tunte. Flaskorna är fyllda och jag har ätit och druckit så det är bara att kötta på. Venga Venga!

Jag gör sällskap med en fransman ut ur Tunte. Hans engelska är aningen sämre än min franska så vår konversation går framåt på en franska som är ungefär lika stapplande som våra steg uppför vägen ut mot byns utmarker. Vägen övergår till smal gruväg som övergår till stig. Och ständigt uppför. Så ser man pannlampor springa runt i himlen plötsligt, vi har nått den stigserpentin som är toppen på passet mot Ayagaures och i mörkret ser det ännu högre ut. Så här sent i loppet går pulsen upp ordentligt bara av att gå upp, men jag gör ändå rimlig fart uppför och snart viker stigen in genom ett osynligt jack i en till synes opasserbar bergamur, och jag är ute på andra sidan, på väg nedåt igen. Stigen här är till en början ganska fin, men närmare Ayagaures blir den bråkigare och brantare. Vissa av nedförslöporna är satta med något slags stenplattor – om man tänker sig ett halvtrasigt klinkersgolv som man lutar 15-20% i medlutsriktningen så kommer man ganska nära sanningen. Tänk sedan att du har sprungit ett dygn redan och att det är mörkt och att klinkersen är fuktiga av regn och dimma, så har du bilden ganska klar för dig.

Ändå når jag till slut dammen i kanten av Ayagaures. Över dammen och på asfalt nedför till stationen, inne klockan halv tolv, som bara för att bevisa att jag hade hunnit även om de stängde klockan tolv. Fyller flaskorna och får lite paella som smakar riktigt riktigt bra. Eftersom vi är i en gympasal finns ett par madrasser utlagda, någon ligger här och sover, andra sitter och plockar med grejer. Jag lägger mig ned en stund och får upp fötterna högt. Ayagaures. Ett mäktigt långt pass om fjorton kilomter över till Parque Sur och upploppet in till målet, sen är det klart. Jag börjar tro på att det ska gå att ro hem detta nu. Men samtidigt är det bedövande långt kvar. Härifrån och till mål är det runt fyra timmar att tugga i sig med mitt nuvarande tempo. Och jag vet att om jag försöker öka kommer blåsorna under foten att kollapsa fullständigt. Bättre då att bena på i lugn takt.

Ut från Ayagaures och in i mörkret. Ganska snart uppåt igen, sista lilla passet. På snäll grusväg och inte alltför brant uppför. Helvetet börjar på andra sidan passpunkten, vi försvinner ner i dalen som gud och hela Gran Canaria glömt. På goda grunder. Vassruggar och stenskravel, med korta avbrott för ett embryo till stig väntar oss. Kilometer efter kilometer ser i allt väsentlig likadan ut. Stigen byter ständigt sida av den lilla dalgångens botten, som i nåt slags fruktlöst hopp om att livet ska vara bättre på andra sidan. Det är det inte – det är lika stenigt och eländigt där. Dessutom börjar det småregna. Jag nedkallar en eller annan besvärjelse över den här delen av banan. Och fortsätter. Och fortsätter. Försöker springa ibland men blåsan under vänsterfoten är alltmer besvärande och tröttheten tilltar. Tankarna blir till tyst prat inne i hjärnan som växer som bubblor som svävar med mig, nästan men inte helt olikt hallucinationer. Jag inser att jag är så sömnig att om jag skulle lägga mig på marken skulle jag lätt kunna somna och sova bort ett par timmar. Så jag låter bli. Äter inte mycket under gång längre men tvingar i mig min geler en efter en. Försöker få igång lite musik i spotify och lurarna jag haft om halsen under hela resan men blåtanden krånglar med mig. Jag svär och försöker igen. Och igen. Till slut funkar det och jag kan lyssna på lite menlös lugnande bakgrundssynth. Man skulle tro att jag ville höra antingen Thåström eller Rammstein här, men valet faller på Jarre och Oxygene Trilogy. Evighetsmusik som bara matar på och matar på.

Efter ytterligare en oädlig och omätlig tidsrymd passerar jag under motorvägen och kommer in i den ojämnt gjutna barrancon som leder mig till Parque Sur - den sista kontrollen innan mål. Ofattbart. Jag får lite kaffe och chips och nåt annat att tugga på. Här finns även öl och annat spännande att tillgå men nu vill jag verkligen avlsuta detta. Tre och en halv kilometer kvar. Vi går på asfalt bredvid barrancon, jag försöker att  springa lite ibland men nu gör det för ont att ens springa på plant underlag så jag biter ihop och försöker promenera raskt. Går förbi hotellet där vi bor och har mindre än två kilometer till mål.

Så rakan innan målrakan, mer än en kilometer lång. Jag ser den höga Columbusstatyn långt där borta och vet att snart är jag där. Jarreslingorna har passerat både alla crescendon och alla upptänkliga bästföredatum och jag tar ur hörlurarna igen och hör speakern långt där framme. Kanske är det min vän fransmannen han ropar in, kanske är det nån annan. Jag vimsar in på upploppet uppför mattan och så, efter tjugoåtta timmar och förtiosju minuter står jag på målpodiet. Tiden är inget att skryta med och jag är på plats 637 i mål och då har ändå 190 pers brutit loppet. Inte riktigt last man standing men inte långt därifrån. Alla mottagningskommitteer har gått och lagt sig, alla supporters har somnat. Det här är långt bortom all sans och värdighet – men det skiter jag i. Jag har gått i mål.

På andra sidan podiet frågar jag efter en stol att sitta på eller en filt att ligga på. De har mat men det finns inget att luta sig mot. Så jag lägger mig lungt och stilla på den svala och sköna asfalten. Det känns underbart, världen stannar lite. Funktionärerna blir oroliga och slänger upp mig i en rullstol och kör mig till sjuktältet. Där får jag kollat sockernivåer och blodtryck och får veta det jag redan visste – att jag mår prima. Men jag får iallafall ligga ner.

///
För den verkligt intresserade finns en vlog som lades upp live under loppet, kolla nedan länkar. 

Pre-start: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2244994552180958/
Start: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245043872176026/
Stavbrott: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245092862171127/
Arucas: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245194568827623/
Första riktiga backen: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245252795488467/
Teror: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245292865484460/
Nedåt: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245514955462251/
Gryning: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245524582127955/
Presa de Perez: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245594575454289/
Artenara: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245732018773878/
Kammen mot Tejeda: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245842942096119/
In i Tejeda: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245954648751615/
Tejeda på stationen: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2245957242084689/
Uppåt mot Roque Nubolo: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246098378737242/
Roque Nobolo: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246146422065771/
Garanon: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246224312057982/
Mot Tunte: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246316962048717/
Cruz Grande: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246323058714774/
Tunte: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246414918705588/
Ayagaures: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246577982022615/
Spel i Barrancon: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246747808672299/
Parque Sur: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246800342000379/
Mål: https://www.facebook.com/rundqvist666/videos/2246844258662654/