En ensam kvinna, Fariba Bakhshayesh, springer genom Iran. Hon startade i staden Qazvin, i norra Iran, och springer västerut, mot Kurdistan. Hon springer utan support, med en babyjogger med en pinne med en flagga på, precis som jag. Hon kommer vara ute en månad och jag undrar – kommer hon ha det lika bra som jag? Hur ser färden ut från en iransk kvinnas ögon, jämfört med hur den såg ut ifrån mina, en svensk kvinnas, ögon? Världen är annorlunda beroende på vem jag är, det har stått klart för mig ända sedan mina manliga kollegor alltid blev erbjudna sex när vi vandrade på gatorna i Shanghai medan jag aldrig fick den frågan. Jag var ju kvinna.

I veckan har jag lyssnat på Erik Fernholm, som pratar om bland annat hur vi alla sitter ihop. Jag kommer inte ihåg formuleringen exakt, men om jag springer är det 45 % större sannolikhet att min kompis också springer. Dessutom, är det 25 % större sannolikhet att min kompis kompis, som inte alls känner mig, springer. Det vill säga, en person som inte alls vet vem jag är, blir påverkad av det jag gör.

Fariba gör något helt otroligt i mina ögon. Hon har beslutat sig för att göra detta, hon har planerat, tränat, bestämt rutt och nu svettas hon där, ensam på vägarna. Hon har fördelen att kunna språket och hur hon blir behandlad, just för att hon är iranska, återstår att se. Jag har ofta både fått frågan och undrat om en iransk kvinna skulle kunna göra samma sak som jag gjorde. Vi kommer snart ha ett svar. Mina funderingar går till att jag var en som var utanför kulturen, samhället, sättet att leva på, enbart genom att jag kom från ett annat land. Fariba tillhör kulturen, samhället och sättet att leva på. Kommer då samhället och kulturen att vända sig mot henne? Eller beundra henne? Kanske samhället ändras av henne? Jag skulle säga att det redan har ändrats, enbart genom det faktum att hon har startat.  

Det känns från innersta hjärtroten så tvättäkta klockrent att Fariba gör sin löpning. Jag vet att jag inspirerat henne, Amir har översatt persiskan på hennes instagramkonto, och den lilla, stora, detaljen betyder allt för mig. Jag i min tur blev inspirerad till att korsa kontinenter av Rune Larsson. Så Fariba, som aldrig träffat Rune, har påverkats av honom.

Kanske kan Runes löpning genom USA en dag bidra till att kvinnor får samma lagliga rättigheter som män i Iran. Det betyder inte att varken Rune eller jag åstadkommit lagändringar i Iran, utan bara att det han gjorde inspirerade mig och att det jag gjorde inspirerade Fariba, en av de enormt starka och fantastiska kvinnor som finns i Iran. Det Fariba gör kommer i sin tur att påverka andra. 

Vi är alla en del i mänsklighetens kedja. Att uppleva det, så enormt konkret som jag får göra genom Faribas löpning, är helt enkelt underbart! Vad jag gör, vad du gör, spelar verkligen roll. 

Titta på en annan inspiratör här