Nu har det gått en och en halv vecka sedan målgången i sexdagars. Johnny Hällneby håller just nu på att sätta svenskt rekord för herrar på ett sexdagarslopp i USA, han har cirka sex timmar kvar och ser ut att gå mot att överträffa Johan Steenes rekord på dryga 870 kilometer. Det är en sport som fascinerar. Uppgångar, nedgångar, depåstopp, taktik, väder – allt påverkar. Och följer man med är det en enorm spännande utveckling, där man aldrig vet om löparen kommer hålla hela vägen ut eller inte. Nästa år kan det vara dags för ett inofficiellt världsmästerskap i sporten. Det återstår att se om det blir av. Och, tanken kittlar vid att vi har ett antal svenska löpare som skulle kunna göra riktigt bra ifrån sig där i den här obskyra sporten.

Första tiden efter loppet vaknade jag mitt i natten av att lakan, täcke och kuddar var dyblöta. Jag vet inte varför det blir så, men så var det förra året också. Jag svettas så det rinner om mig i sängen och när det mesta blivit blött blir det kallt. Jag vänder sonika på mig så att huvudet hamnar där fötterna varit, vänder på kudden och täcket, så jag får torrt att sova i. De första nätterna vaknar jag också för att jag måste ut och springa. Hjärnan har inte begripit att tävlingen är slut, det tar lite drygt en vecka innan jag sover min fösta normala natt. Det är så skönt när förståelsen att jag inte behöver springa längre verkligen sjunker in. Det känns i hela kroppen, det är som att den är en extra hjärna som jag begriper med.

Första tiden är fötterna lite svullna, speciellt vänster, men inte mycket. Förra året gick jag upp fem kilo, jag hade samlat på mig så mycket vätska, men i år har jag bara lagt på mig lite grand. Det bränner och svider på framsidan av vänstra smalbenet, jag kan se att det är svullet och trycker jag är det ömt. Efter en tid börjar det knarra i senan vid smalbenet, ungefär som i ett gammalt läder. Jag tar det som ett hälsotecken; kanske är överbelastningen och inflammationen på väg bort? Jag brukar inte gilla att äta tabletter, men jag tar en ipren på morgonen och en på kvällen för att hjälpa avlägsnandet av inflammationen på traven. Jag har bara fått tre blåsor, en vardera under naglarna på tån bredvid stortån, de kommer sig av att min stortå lägger sig över den tån när jag blir trött. Jag önskar jag kunde komma på ett bra sätt att få den att undvika att göra det, då hade jag klarat sexdagarsloppet nästan blåsfritt, vilket är helt otroligt. Tredje blåsan sitter under nageln på mittentån på högerfoten. En solig sommarkväll skalar jag bort alla tre lösa tånaglar. Det är rätt bekvämt med de där blåsorna under naglarna, de gör att hela nageln faller bort utan att lämna några vassa kanter som fastnar i sockar och skor efter sig. De är relativt smärtfria.

På dagarna lever jag lite intervall-liv. Gör jag något, som ringa en kund, förbereda ett föredrag eller tvättar kläder, blir jag trött på en och en halv timme. Sedan vilar jag. Jag blir rent sömnig och även fysiskt trött. Men när jag vilat ett tag är jag pigg igen och kan köra en och en halv timme till. Första dagarna missar jag en del ord och stavar fel, men det går över. Jag känner mig lite jetlaggad, kanske är det omvändningen av sömnen som ger det hela. Samma är det med mat – jag äter frukost och är hungrig efter en och en halv timme. Då äter jag något, gärna fika, jag älskar att fika, sen en och en halv timme efter det är jag sugen på lunch och ytterligare en och en halv timme efter det fikar jag igen. Det finns gott om tillfällen att äta allt jag tycker om och kroppen behöver omladdning. Visst ser jag på den att den är lite tunnare än innan loppet, insidan av låren urholkas som vanligt, det tycks vara där den hämtar kraftreserverna, och på armarna syns blodådror och senor tydligt, men det är inte speciellt mycket. Kroppen mår mycket bättre efter att ha sprungit drygt 72 mil i år mot för efter att ha sprungit nästan 67 mil förra året. Har den vant sig eller har jag använt den på ett klokare sätt?

Tittar jag på målen så nådde jag varken 78 eller 75 mil, men jag satte nytt svenskt rekord och vann dessutom tävlingen. Att jag vann var en riktigt härlig bonus som jag är glad att jag fått uppleva och det var inget jag räknade med. Men som sagt, urglad att det blev så och även över att när jag såg att jag hade chansen,så tog jag den. Jag minns Riksmästerskapet i 24-timmarslöpning för omkring sju år sedan. Då ledde jag över Torill Fonn. I mitt sinne kunde jag inte göra det, Torill var ju bättre än mig, så jag sackade in tills hon sprang om mig. Det var en mental barriär som inte finns idag. Idag är jag en vinnare, även över internationella löparstjärnor, och jag är väldigt glad över att den mentala inställningen funkade klockrent.

Ett annat mål jag inte nådde var att jag aldrig hamnade i det mörka hålet, på gränsen till mitt yttersta, där jag ville hamna. Jag andas lättad ut för att jag slapp det, samtidigt som jag känner en liten besvikelse över att jag ansträngde mig så men aldrig kom dit. Det får mig att undra – kan jag göra ett sexdagarslopp och verkligen vara mentalt med, hela tiden? Det låter konstigt, men jag börjar tro att det går. Jag trodde jag var tvungen att bryta ner mig själv totalt för att klara det, men så är det nog inte. Kanske behöver jag ändå vara beredd att hamna just i det mörka hålet, för att kunna klara den utmaing loppet är. Är jag rädd att hamna där kanske jag inte springer alls.

Ett sundhetstecken är att jag, Carina med flera redan börjat fundera vad vi/jag kan göra bättre till nästa år. Efteranalysen är en huvuddel för att lära mig mer om  hur jag funkar och hur jag blir bättre. Behövde jag sova så mycket som jag gjorde? Jag var ju borta mest för värmens skull och vaknade pigg emellanåt men fick gå och lägga mig igen för att det var för varmt ute.  Hur många fler kilometer kan fler timmar på banan ge? Var ligger balansen på hur mycket jag behöver sova, innann jag kraschar? Som Carina påpekar blir jag långsammare och ineffektivare ju närmare sovpausen jag kommer, det syns tydligt i datan. Beror det på att jag tillåter mig det, eller är det ett verkligt behov att vila då? Hur mycket längre kan jag komma om det är svalare? Och vad är bästa strategin för mig? Tydligen åt jag för lite, nästa gång kommer jag proppa i mig mer mat. Och hur långt kan jag egentligen springa? Svaret på den frågan har jag ännu inte hittat. Tack och lov. Men det är väldigt bökigt att sätta pers i distans numer.

Det allra bästa är att löplusten spritter redan i lårmusklerna. Förra året tog det två månader innan jag var löpsugen igen. Den här gången tog det inte ens två veckor. Men jag förbjuder mig själv att springa under en tid till, jag vill att framförallt min vänsterfot och framsidan på smalbenet ska få vila ut ordentligt. Jag tror inte det vore bra för dem att springa just nu. I Stockholm skiner solen, jag har inget bokat jag behöver göra nästa vecka, väderprognosen är fantastisk med lite vind och blandat solsken, ute i skärgården bygger fåglarna bo och jag längtar ut. När jag har publicerat den här bloggen ska jag handla den sista maten, hämta upp kajaken och ge mig av. Förhoppningsvis blir det en hel vecka ute till havs.

Stockholmskärgård - du är det vackraste som finns i världen. Snart är jag hos dig igen <3