Mitt facebooksflöde fylls av glada löpare som sprungit Stockholm halvmaraton och Berlin maraton. Människor som tränat, kämpat, segrat för sig själva, tillsammans med en kompis eller som är besvikna. Jag ser kvinnorna i Iran som springer, som kämpar för att få göra något som kvinnor i Sverige ser som vardagsmat, fastän det inte var det för bara 50 år sedan. Jag ser Roxen rusa fram genom Sverige i överljudsfart, Bernt njutningsspringa (min tolkning), långa pass i vacker natur från Bergen till Stockholm, Janne anordna Sörmlands Ultramaraton för 117:e gången i rad (nåja, lite överdrivet) och Björn agera som farthållare i Helsingborg Marathon och jubla tillsammans med alla som klarar sitt mål. Jag sitter mest hemma och undrar – var kommer jag in i bilden? Vad ska jag göra härnäst?

Var är motivationen? Var är glädjen? Eller är jag slut som löpare? Minns att jag ställde mig själv den frågan för ett antal år sedan, när jag inte fick springa på ett år. Läkarna hade hittat felaktiga hormonvärden och befarade en tumör i hjärnan, alternativt att det kunde bero på min ”extrema löpning” (vilket jag så här efteråt tror var rent nonsens). Jag minns löpturen jag gav mig ut på, trots restriktionerna, kvällen efter det beskedet väldigt väl; Jag sprang min vanliga runda längs Årstaviken, satte mig ned och doppade händerna i vattnet, glad enbart över det faktum att jag kunde springa och kunde doppa händerna i vattnet, där och då. På andra sida, på Södermalm, jonglerade en ung man med eld. Jag satt där och såg hur skådespelet speglade sig i vattnet. Det blev sinnebilden för mig att vara levande, att njuta av varje stund som finns. Mirakel finns överallt, om jag väljer att se dem. Jag minns att då bestämde jag mig för att löpare, det är något jag är i själ och hjärta, även om jag inte springer. 

Nu är jag tillbaka i den bortskämda världen igen. I den värld där jag inte är extremt tacksam i varje sekund för att jag kan springa utan där jag rastlöst letar efter nya mål. Jag märker att mycket av det jag skriver om när det gäller löpning är bakåt i tiden, minnen. Jag vill skriva framåt, om det liv som är och som jag skapar. Vad vill jag framåt då? Vill jag något? Finns det nya i löpningen eller finns det utanför? Eller kanske både och? Jag tycker inte om den här fasen. Samtidigt är den kanske nödvändig, en löparlivets -eller livets?- katarsis. I så fall undrar jag när sammanbrottet kommer, så att pånyttfödelsen kan ske. Det vore befriande att hamna där, det är frustrerande att gå och vänta. Hur föder jag mitt (löpar)liv på nytt? Jag har haft svårt att hitta den där grejen som blåser liv i glöden som ligger där och pyr. Jag vet att jag kan flamma upp på nytt, frågan är bara när och i vilket sammanhang.

Under tiden – tack alla ni som springer; som lider, som gläder er, som plågas, vinner och förlorar! Ni påminner mig om något jag känt en gång och längtar efter att känna igen. Fortsätt med det. För jag är jävligt avundsjuk. Och det är grunden för att en dag komma tillbaka.