Heja hjärnan är fylld med mörkgrön mossa som sitter ihop med Karlssons-klister-snor. Den grönklistriga klumpen avger någon sorts mäsk som destillerat droppar ut ur ena näsborren. Går jag uppför en trappa piper jag efter luft som om luftrören vore fyllda med Gullfiber. Lägg till det att jag först har föreläsning i Lund, därefter i Boden, och via ett besök hos mina föräldrar i Piteå åker jag sedan till Göteborg för veckans tredje föreläsning. Jag har bestämt mig för att bli mer miljövänlig. Därför tillbringar jag 45 timmar på tåg den här veckan.

Det blir med andra ord ingen löpning. Först för att jag är förkyld, då ska jag inte springa om än jag vill. Senare under veckan blir det märkbart bekvämt att inte röra på mig. Visst rycker löplustens dödskramp i lårmusklerna, men ju längre tiden lider desto mer övergår lusten i slöhet. Det är bekvämt att sitta hemma hos mamma och pappa och fika och att stilla äta frukost i två timmar i Göteborg istället för att ta en morgonlöptur och sen äta frukost.

Det är så lätt att bli lat. Jag vet att jag alltid mår bättre av att springa. Ändå gör jag det inte ens när jag blivit frisk. Jag är en god representant för dumhet. 

Hos mamma och pappa delar jag och min syster på dukar som mormor, mamma och moster broderat och hemgjorda lakan med handvirkade spetsar och broderade monogram. Vi vill alla se till att det som ska gå vidare i släkten gör det, innan mamma och pappa är borta. Det känns bra att göra det, samtidigt skriker mitt lilla barns hjärta ”Ska ni lämna mig ensam här?” Mitt fruktansvärt ensamma lilla jag vill bli upplyft och omhållen, känna tryggheten i en förälders famn. Vill veta att de alltid kommer att finnas här för mig. Men jag vet att det inte kommer bli så.  Jag behöver klara smärtan och jag behöver lufta hjärnan. Lördag morgon skiner solen. Jag snör på mig löparskorna. Höstfärgerna har kommit till Stockholm, jag springer genom Värmdös skogar där jag alltid fascineras av den knöliga marken. Klippor böljar upp och ned, täckta av blåbärsris, mossa och ekar stoltserar här och där. I Piteå står långsmala tallar glest på platta sanddyner och springer jag där  river fötterna upp det tunna lagret av lingonris. Idag avtecknar sig skatan mot den ljusblå hösthimlen och stormen Knud fläktar friskt. Ju längre jag springer, desto lättare känns hjärnan. Den grönklistriga, tunga mossan byts ut mot fjäderlätt, vit bomull och tankarna flyger sin kos. Jag är här och nu. Jag ser höstlövsfärgerna mot det glittrande vattnet, passerar hästhagarna vid Velamsunds gård, spurtar uppför backen och beklagar att de tre milen tar slut så fort.

Jag tog chansen att springa till slut och som vanligt gjorde löpturen mig gladare, lättare i sinne och hjärna, hälsosamt trött till kvällen och härligt hungrig. Löpning är både vaccin, medicin och livselixir. Jag vet egentligen inte om det är själva löpningen eller naturen jag springer i som ger att jag mår bra utav det. Det spelar ingen roll, det viktiga är att det fungerar. Löpningen är den bästa livförsäkring jag har. Jag behöver bara komma ihåg att vara smart och ge mig ut och springa, speciellt när livet är tungt.